Veteranerna Temple of Baal serverar sin tredje fullängdare på tolv år med generösa skopor mörker och en svängig dödstyngd som fördjupar deras black metal till en för ljusskygga varelser behaglig avgrundsnivå. Vokalisten Amduscias skogssvarta growl bidrar än mer till denna känsla. Sätter tonen gör det nästan Mercilessanstrukna öppningsnumret ”Piercing the veils of slumber”. Med fjärdespåret ”Angstgeist” ökas tempot och gitarrerna från tidigt nittiotal dammas av, och därifrån fortskrider albumet i en stadigt kompromisslös anda. Möjligtvis tappar plattan något i atmosfär mot slutet, förmodligen beroende på brist på riffvariation. Men vad som kvarstår är kvalitetssvartmetall av Mardukmodell, och den ganska trevliga känslan att dessa fransmän inte kunde bry sig mindre om vad jag tycker. Ungefär som om jag råkade komma och störa medan de offrade getter, blänger de liksom bara på mig över altaret och fortsätter med sitt.

För ett ögonblick tror jag att jag sitter och läser fel promomaterial, för tydligen ska Igneous Human ha influenser från sjuttiotalsrock, och ha målet att i sin fanskara förena skäggiga gubbrockare med coola metalkids. Den hårdaste rocken någonsin, helt enkelt. Detta står alltså på pappret framför mig, medan det från högtalarna strömmar något slags minimjölksdeath ytterligare urvattnad av en osedvanligt skräpig produktion. Jag förstår ingenting. Bandet innehåller förvisso ett par begåvade gitarrister som om det inte vore för sitt dåliga omdöme skulle kunna tillägnas ett andra § i betyg. Men även i sina bästa stunder låter Igneous Human mest som ett In Flames som bakfullt snubblar sig fram på en grusväg. Kanske ligger Falköping helt enkelt inte tillräckligt långt från Göteborg.

Jag försöker verkligen skapa mig ett ordentligt intryck under de åtta minuter och femtiofem sekunder som utgör Nales EP ”From sh*t to salvation”, men varje gång verkar plattan helt enkelt ta slut innan jag hinner forma en åsikt. Det något vaga intryck som kvarstår är att det inte finns något vansinnigt nyskapande med det som bandet själva kallar ”neo death n’ roll”. Faktiskt låter det mest som melodisk döds med ett visst Helltrain-sväng inplanterat här och var, fast inte lika kul liksom. I öppningsspåret ”New world order” finns det ett köttigt riff som av någon anledning får mig att tänka på Fear Factory (på ett bra sätt), och jag gillar faktiskt den hardcoreanstrukna refrängen i titelspåret som följer. Kanske skulle låtarna framstå bättre i ett albumsammanhang. Men den koncentrerade kvalitet man förväntar sig av en välpromotad debut-EP finns inte där, och det här skivsläppets nödvändighet undflyr mig en aning.