Efter en snabb genomläsning av DoomDogs biografi har jag lärt mig att vokalisten Tomas Eriksson en gång i tiden trummade i Grotesque, ett av Göteborgs tidigaste death metal-band, att de spelar skitig stonerrock med element av crust och att de i sommar ska spela på en festival tillsammans med bland andra blytunga (ursäkta klyschan) Electric Wizard. Sagt och gjort, de sex låtarna får ta den tid de behöver för att smälta in, och efter två genomlyssningar av skivan är det en sak som framför allt är mycket påtaglig. Det finns inga crust-element i det här. Det DoomDogs pysslar med är en faktiskt ganska lättlyssnad variant av stoner, och som ibland svänger över i ren boogierock från den delen av sjuttiotalet då knappt någon av oss på redaktionen var födda. Jag är inte sämre än att jag kan erkänna att det finns en njutning i det hela, men samtidigt kan jag inte riktigt låta bli att tycka att det känns lite onödigt att ge sig in och peta i en sådan här genre när kalendern visar 2010. Den självbetitlade debuten är förvisso utgiven på tjeckiska Doomentia Records, och bara det talar väl för att genren är större i helt andra delar av Europa än just här. Men å andra sidan kommer jag i skrivande stund på att vi faktiskt har ett par, om än på lokalnivå, förhållandevis strävsamma och uppskattade band i genren även i Göteborg. Kanske har DoomDogs full koll på vad de håller på med ändå? För visst är det ett både välproducerat och väl framfört album kvartetten släppt ifrån sig, och hade jag bara uppnått en mer respektingivande ålder kanske jag hade sett med helt andra ögon på resultatet. Men det femtonåriga hardcorekid som allt som oftast bor mellan mina öron får nog nöja sig med att säga att ”DoomDogs” (albumet, inte bandet) inte riktigt lyckats få något större fäste i medvetandet.

Antingen kan man stjäla och stå för det i sann Håkan Hellström-anda, eller så kan man lite mer förtäckt skicka ut små passningar som bara redan insatta förstår och ler igenkännande åt. Monark X väljer den sistnämnda vägen och lyckas redan i några få refrängrader i inledande ”24H” locka mig att plocka fram både Attentats gamla dänga ”Manskomplex” och Tant Struls betydligt mer stämningsfulla ”Brinna”. Lyssna och jämför så får ni se! Musiknörd som man är roas man ju av sådant, men det är inte bara det som ger ”Vart är vi på väg?” det näst högsta betyg som står i min makt att dela ut, utan snarare det faktum att kvartetten (saxofonisten Malin har sedan förra EP:n degraderats till ”gästmusiker”) pumpar ur sig sju låtar som starkt befäster det redan debuten ”I en annan del av Hultsfred” bevisade, nämligen att vi har att göra med en kvartett musiker, låtskrivare och politiska agitatorer av allra högsta klass. Med en agenda värdigt vilket kängpunkband som helst, och istället med en musik direkt influgen från det sena sjuttiotalets punkrockexplosion är det inte mycket att tveka på här. Dra igång ”Samma sak”, som efter en snabb vink åt Bad Religions ”Atomic garden”-intro utvecklas till den självklara (och starkt parafraserande) uppföljaren till ”Den ljuva ungdomen” som stockholmsproggpunkarna Skabb slog igenom med redan 1978, eller ”Tommy Trut” om chefen som gör sin arbetsplats till ett helvete på grund av ett dåligt förhållande på hemmaplan. Knyt näven mot alla samhällets orättvisor och börja förändra världen! Monark X ger dig all den pepp du behöver och lite till. Och allt detta till toner man känner igen, förstår och älskar.