Spanska Urbandux tröttnade på att leva varmt och gott nere vid Medelhavet. Tillflyktsorten från Pina Colada och tapas blev grådaskets hemstad Göteborg, där de sedan 2005 huserar, tillsammans med en nyrekryterad trumslagare från den nya hembygden. Men den som väntar sig soldränkta sånger om det goda livet kommer att bli besviken på "Eleveneleven". Den dag då nittiotalet ringer och kräver att få tillbaka alla såsiga midtemporiff och skvalvattnet efter grungens stora dagar är det samtligas plikt att peka ut Urbandux. I deras värld har inte mycket hänt sedan 1995.

Trots goda intentioner och ett lättgängligt sound som till och med din svärmor överlever lyfter aldrig skivan. Kvar på landningsbanan står en kvartett med en spelskicklig trummis och gitarristen JP som gärna visar upp att han inte fann sitt instument i ett cornflakes-paket. Om det är avsaknaden av slagkraftiga låtar eller att mina nerver kollapsar av Demon Zs oändliga imitationer av The Cults Ian Astbury krävs en sten, sax och påse-lek för en avgörande dom. Men sammanfattningsvis vill jag stryka under att jag förväntade mig mer av dessa herrar och att de kommer få svårt att hävda sig på den svenska scenen, om det nu är den de ute efter att erövra.