Stonerrock är, i lagom mängder förstås, aldrig helt fel. Amerikanska Freedom Hawks självbetitlade platta är deras andra fullängdare, och bjuder på sju inte särskilt originella eller varierade låtar, men samtidigt på skönt och oemotståndligt tunggung. Roligast är att sångaren T.R. Morton påminner om en viss nerknarkad såpstjärna så till den grad att Andy Alkman i Hellfueled framstår som en fullkomligt unik sångare i jämförelse.

Men brist på personlighet eller ej; gillar du genren vore det minst sagt osmart att låta ”Freedom hawk” gå obemärkt förbi. Inledande ”On the other side” har rentav fjolårets kanske ballaste riff, och att lyssna på ”My road” utan att febrilt leta efter föremål att underlätta sitt lufttrummande med är likvärdigt med omöjligt. Det görs inga underverk och det är inget som kommer gå till historien, men musik kan vara bra ändå.

Midvinter bildades 1993 och släppte sin första skiva 1997, men splittrades kort därefter på grund av strul med diverse skivbolag. Skivan hette ”At the sight of the apocalypse dragon”, och nu har det blivit dags för ett limiterat återsläpp av skivan, såväl som en återförening av bandet. Uppföljaren, ”Harmagedo”, verkar vara redo att släppas, men har ännu inte sett dagens ljus.

I alla fall är bandets debut en drygt timslång studie i smått folkmusikinfluerad, episk black metal, där stor vikt läggs vid harmonier och melodier, snarare än rått, okontrollerat mangel. Ofta spelar datoriserade stråkar en stor roll i musiken, och det är där skivans största svaghet finns. Att försöka skapa en storslagen stämning med blott en keyboard får oftast inget särskilt bra resultat, och Midvinter är inget undantag.

När gitarrmelodierna står i centrum för att skapa atmosfär blir det stundvis smärtsamt vackert, men dessvärre händer det alldeles för sällan. Istället blir ”At the sight of the apocalypse dragon” en till stor del hejdlöst trist skapelse som tvärdör efter ungefär halva speltiden.

Efter ett mestadels förvirrande intro sätter Drephjard gasen i botten och levererar höghastighetsblack metal under sex låtar. Det är black metal av den gamla, klassiska skolan som gäller, även om Drephjard är ett relativt ungt band (de startade 2004). ”Maktdominans” är deras andra officiella släpp, och visar upp ett argt, hungrigt band som dock har en bit kvar att gå innan de kan göra storverk. Ofta låter skivan ganska valpig och ofärdig, och den utstuderat dåliga produktionen känns ganska skrattretande.

Men ett hyfsat låtmaterial och en hörbar entusiasm räcker för att skivan ska hålla hela vägen, och speltiden på en knapp halvtimme är alldeles lagom. Att förmodligen inte ens musikerna själva kan skilja låtarna åt får passera.