Metalspelningar är ännu inte så vanligt förekommande på upphottade Parken, men jag får säga att jag tycker att lokalen fungerar väldigt mycket bättre än det av arrangören mer flitigt brukade Brew House. Förvisso är lokalen mindre, men i en betydligt högre klass vad gäller både ljud och atmosfär. Som husgudar i många hem och veteraner inom dödsscenen drar polska Vader normalt folk till sina spelningar, men jag blir faktiskt glatt överraskad över att det är så pass många som styrt kosan mot kvällens evenemang.

Redan när uppvärmarna As You Drown släpper loss sin bitvis thrashiga döds på scen är stämningen i publiken god och det headbangas friskt. Med rötter i Borås och ännu vid ganska ung ålder ger dessa pojkar ett fokuserat och hungrigt framträdande. Även om en taktfast vän anmärker på att sångaren Henrik Blomqvist headbangar i otakt så får han sägas sköta sitt jobb som frontman med en hållning och ett minspel som förmedlar att han menar allvar, något som förefaller spegla hela bandets attityd. En bit kvar att gå har As You Drown dock rent materialmässigt, då det är ganska lite i de låtar som framförs som fastnar och stannar hos lyssnaren efter att sista tonen klingat ut.

Kvällens huvudperson är tveklöst den grånade Piotr Wiwczarek, som efter 27 år bakom Vaders roder nu kvarstår som ende originalmedlem. Till skanderande från åskådarna intar polacken med ett snett leende scenen, uppbackad av sin relativt nyrekryterade sättning. Inte för ett ögonblick behöver man känna sig orolig för snedsteg i uppträdandet, som ofta är fallet när täckningen på rutinkontot är så pass stabil som i Vaders fall. Särskilt mycket hunger finns inte kvar, men väl känslan för musiken och viljan att leverera den på ett respektfullt vis. Från senast släppta skivan ”Necropolis”, som utkom 2009, har väl valda bitar som kärnfulla ”Impure” inkluderats i livelistan, tillsammans med en balanserad kombination av äldre material. ”Var det 83 eller 93 den kom ut, jag kan inte minnas” skämtar Wiwczarek om debutalbumet ”The ultimate incantation” (det var 1993, om ni undrar) innan tvåtaktshamrande ”Dark age” drar igång, som det äldsta numret för kvällen. Vi det här laget har temperaturen på Parken höjts ett antal grader och lukten av den hårdröjande publikens svett ligger i luften. Det är i mitt tycke imponerande att efter en så lång karriär och motgångar i form av medlemsavhopp och annat elände lyckas hålla flaggan så högt som Wiwczarek och hans säkra dödstrupp gör, och det är med en härlig dödsupplevelse i minnet som jag lämnar Parken lagom till att hårdrockarna ersätts av discokids.