Med en ovanligt jämställd sättning (fyrtio procent kvinnor) för metalgenren lockas man lätt att tro att ludicra skulle kunna vara något utöver det vanliga med sin bitvis finstämda black metal-hybrid. Detta är dock, trots idogt användande av körer och akustiska gitarrer, inte på något vis sant. Rent visuellt, både vad gäller albumomslagets layout och utseendet på medlemmarna i bandet, lockar kvintetten tankarna till band som Pink Floyd, och rent musikaliskt – kanske inte alls. För även om man slipper de värsta troll-under-stenar-i-asamytologisk-skog-flirtarna som genren så ofta kännetecknas av är ”Tenant” till stor del relativt rak black metal. Dock en jämförelsevis återhållen sådan, där stora delar av kompositionerna sällan överstiger midtempo, och visst finns det partier där man snarare tänker på neofolk-akter som Orplid och In Gowan Ring snarare än corpsepaintade, fotostatkopierade enmansband, men faktum kvarstår – Ludicras musik är inget du inte hört förut och behovet av den är sålunda något begränsat.

När jag tillfrågade mitt personliga thrash metal-orakel om den här återutvågan fick jag en stor tumme upp och ett svar i stil med att "Det är nog fan den bästa thrashplattan som gjorts". Då jag dels har ett gott öga till genren i fråga, och dels besitter en oerhört begränsad koll på den lyssnade jag igenom albumet en första gång och – ja, det kanske inte är den bästa som gjorts, men åtminstone en av de bästa jag hört. De åtta originalspåren håller en ypperlig klass och även om det ibland harvas lite för ofta i midtempofåran bjuds jag på en åktur inte helt olik de actionfyllda teckningarna som pryder digipaken. Jag antar att Sodom inte behöver någon närmare presentation (förutom för mig själv då), och eftersom den här plattan redan existerar nöjer jag mig med att vika upp skärmen på thrashkepsen och starta moshpit på hallgolvet.

Förutom själva ”Agent Orange”, som i sitt originalutförande gavs ut redan 1989 innehåller re-releasen en singelbaksida, den fantastiska ”Don´t walk away”, den tyskspråkiga verisonen av stjärnsmällen ”Ausgebombt” och liveversioner av inte mindre än fem av plattans låtar. ”Agent Orange” är inget annat än en tjugoett år för sent upptäckt klassiker!