Påskafton bör i likhet med nyårsafton, valborgsmässoafton och dylika dagar rimligen vara en av årets stora partykvällar. Denna gång finns det dock inget som tyder på det när stans mest frekventa klubb i vanlig ordning förgyller lördagskvällen med tre akter på scen. Inledande Sonic Palais lyckas till och med jag missa, och hinner se dem slå an sina slutackord inför en samlad publik på åtta personer. Troligtvis är det bara de närmast sörjande som åkt med i sällskapet från hemstaden Borås. En stunds gnäll senare, främst från klubbarrangören själv är det dags för en för mig okänd trio vid namn Loving Chokes att inta scenen. Något de gör inför en inte mycket större publik än föregående akt, och nivån på framträdandeet och framför allt på seriositeten blir ju därefter. Hur som helst, att använda scenbelysningen som slagverk och att ge sig ut i publiken och dansa vals (!) är inte nödvändigtvis något som sänker en spelning, och i kombination med ett trots publikantalet oförskämt gott humör och en balanserad blandning av 3 Doors Down-rock och åttiotals glam-dito lyckas ändå Loving Chokes hålla ihop sin del av kvällen ganska bra.

Vanligtvis är jag en stark motståndare till tankegången att en konsert alltid består av en huvudakt och ett eller flera ”förband” (om det inte gäller självklarheter som Kent eller Green Day såklart), men just den här kvällen är det ingen tvekan om vem som styr och ställer. Till allas stora förvåning har en klart godkänd mängd publik börjat strömma till lagom till Extended Heads ska till att dundra igång. Trion nominerades i början av året till Manifestgalans pris för bästa liveakt, och sitt sparsamma medlemsantal till trots är det inte särskilt svårt att förstå. Spattig, malande new wave-rock blandas med rent primalt, på gränsen till vansinnigt afro-trummande och trots att låtmaterialet har en tendens att flyta ihop en aning då man som jag inte hört bandet tidigare blir det aldrig varken monotont eller oinspirerat. Eller monotont är väl just vad det är, men utan ordets vanligtvis negativa laddning. Extended Heads sysslar inte med musik i vanlig mening, utan snarare någon slags hypnotiska rytmkollage krönta med en hel del slagverk som faktiskt verkar försätta åtminstone ett par av åskådarna i någon slags trans, och när Pontus Torstensson (även i Sork) utan att ens verka anstränga sig krossar en ölflaska med trumstocken (ölflaskor är ganska hårda) som en naturlig del av sin spelstil är det inte bara jag som väcks ur det stadie av hypnos få band, om ens något lyckats frammana sedan The Skull Defekts senast stod på en scen här i stan. Extended Heads varken låter eller ser ut som något annat du kan se på en scen just nu, och hade jag bara varit inlyssnad och haft någon slags uppfattning om trions låtmaterial sedan innan hade fyran suttit ganska säkert!