När kvällens första band klättrar upp på Sticky Fingers klubbscen är det tomt på golvet och jag blir orolig för att behöva generas å bandets vägnar för den dåliga uppslutningen. En viss förvirring uppstår hos oss som trodde att Truckfighters skulle spela först, då de fyra grabbarna varken ser ut eller låter som nämnda örebroare, men med viss möda lyckas vi räkna ut att spelordningen är den omvända och att det är Deville vi har framför ögonen.

Oron för det tomma golvet försvinner också snabbt när malmöiternas riviga rock av stonerinfluerat snitt drar allt fler åskådare från baren och närmare scenen. Den dominerande känslan framträdandet igenom är att Deville har ett väldigt stadigt fotfäste och en beundransvärd tvärsäkerhet i sitt musikaliska uttryck. Det börjar kännas uttjatat att använda uttrycket ”det svänger” i recensioner, men vad ska man annars skriva när det är just det Devilles gött feta tongångar gör. De svänger ordentligt, trots att man aldrig hade trott att bandmedlemmarna sysslade med denna typ av tunggung om man hade sett dem på sta’n. Förutom början av en låt som ligger lite för nära ett Queens of the Stone Age-original visar kvartetten prov på fin självständig låtskrivarförmåga. Trots relativt diger vana av att spela live lämnar dock Devilles scennärvaro en del att önska. Det räcker nämligen inte att gunga lite med knäna för att skapa en atmosfär av tokröj och rock ’n’ roll, man måste sträcka sig lite längre för att greppa sin publik i kragen.

Truckfighters har till skillnad från öppningsbandet tagit väldigt allvarligt på detta med att leverera ett ösigt liveframträdande och kör så att svetten sprutar från det ögonblick de sätter fot på scenen. Då trion på skiva har ett ganska polerat och precist sound kommer det som en välkommen överraskning att det live kan förvandlas till ett sådant rasande riffinferno som svämmar över alla breddar. Vad för slags demoner Dango är besatt av tänker jag inte spekulera i, men omkullvältande underhållning blir utan tvekan resultatet när gitarristen studsar, grimaserar karikatyrartat och siktar på åhörarna med gitarrhalsen. Truckfighters är helt enkelt så mycket i ansiktet på publiken som är möjligt, och man står där nästan med en (högst positiv) känsla av att bandet manglat ut sina inälvor över en. Denna kväll har alla ingredienser i Truckfighters smått progressiva fuzz kokats ned till ett högkoncentrerat destillat som genom de frenetiskt framgnidna ljudvågorna injiceras rakt in i åskådarnas vener. Även om det snålas med låtar från senaste fullängdaren ”Mania”, och även om de mer finstämda aspekterna i bandets ljudbild som bidrar till en bredare dynamik har fått stanna i Örebro, så väger det rent ut sagt galna framförandet upp det många gånger om.


Slavestates intervju med Truckfighters från släppet av "Mania" finner du här.