Gävlekollektivets tredje album har varit efterlängtat ända sedan jag bevittnade Meleeh under en galen kväll då de fyrade av två eller tre moshpitkängor under en privat födelsedagsfest, och ”To live and die alone” är absolut inget att bli besviken på. Efter det mollstämda kortintrot ”Marmaverken” brakar hela det personliga helvetet (och alla dess psykiatriska bokstavskombinationer) lös och mynnar ut i ”Vowbreaker”, och redan där är nivån satt. Meleeh rör sig i gränslandet mellan norrländsk nittiotalshardcore och modern crust/käng av klassiskt Skitsystem-snitt, och de gör det med den äran. Thomas Florén desperata röst sitter som en hand i en blyinfattad boxhandske i arrangemangen, och faktum är att jag kommer på mig själv med att framåt fjärde spåret (Sun and Moon), när jag hunnit vaggas in i rätt stämning, utföra ungefär samma rörelser hemma på hallgolvet som de som ledde till att jag råkade vispa till en tjej i ansiktet (av misstag, jag lovar! Förlåt!) under tidigare nämnda spelning. Allt detta kryddat med skeva, depressiva gitarrslingor i klass med den mörkaste och mest obskyra black metal-atmosfär resulterar inte i något annat än en blivande klassiker. Om än inte en ny ”The shape of punk to come” så väl en ny ”Songs to fan the flames of discontent”.

Band som högt och stolt presenterar Black Sabbath och Pentagram som största influenser brukar fånga mitt intresse, om än med en viss skepsis. Allt som oftast går det att dela upp dessa band i två kategorier; de som gör det övertygande och nyskapande, och sen de som misslyckas totalt och drunknar i ett hav av karaktärslösa imitationer. The Graviators lyckas med något som jag aldrig tidigare har varit med om. Nämligen att hamna någonstans i ett gränsland mellan dessa två kategorier. Jag hör Black Sabbath. Jag hör kärleken till 70-talsrocken och de gör det bra. Jag hör och förstår vart The Graviators vill komma. Men, måste jag tyvärr säga, når de inte riktigt hela vägen fram. De tar sats och rusar fram genom tunga bluesriff och tjock haschdimma. Genom blöta förfester och ockulta fantasivärldar. Det finns partier utspridda på skivan som stundtals får mig att vilja spara ut håret, klippa lugg och sätta på mig ett par pilotbrillor bara för att i nästa stund finna mig själv i en soffa på den tråkigaste festen jag någonsin varit på med Ralf Gyllenhammar (Mustasch) som värd. Men jag ska ha tålamod. Detta är trots allt The Graviators debut och jag får ändå en känsla av att killarna från Karlshamn har så mycket mer att ge. Potential finns där.

Bland låtar som lyfter den här skivan från att vara helt anonym bör inledningsspåret "Keep'em comin'" nämnas tillsammans med blytunga "Juggernaut" och "Mountain man". Det jag känner kan saknas lite på denna debut är fart och driv för att röra om i den annars ganska trögflytande retrodoftande smeten. Självklart är det svårt att mäta sig med dåtida mastodonter i en genre som kanske för längesedan har urvattnats, men för att kunna lämna ett bestående intryck kräver jag mer energi och känsla än såhär. Jag tänker hur som helst nyfiket invänta en uppföljare i hopp om att The Graviators lämnar klyschorna för att istället sätta en egen prägel på musiken.