Jag kommer nog aldrig att begripa mig på finsk rockmusik. Än är det så klassiskt gubbig rock n´ roll det kan bli, än är det den betydligt mörkare formen av rockmusik till exempel Tuomas Saukkonen och hans Before the Dawn pysslar med. Och det är inte heller särskilt spännande. Med ett oinspirerat förhållningssätt till musiken och med Lars Eikind, vars röst till och med är smetigare än när Pain of Salvation framförde ”Road salt” i Melodifestivalen häromsistens bakom mikrofonen, blandat med bredbenta Yngwie Malmsteen-solon och en burkig produktion som än mer än nödvändigt framhäver det faktum att riffen varken skrivits eller framförs med något vidare intresse för vad medlemmarna faktiskt försöker – eller borde försökt – åstadkomma. Lägg därtill att bandets drivande motor Tuomas Saukkonen growlar sönder vartenda försök till schlagermetal och därmed förpassar Before the Dawn till ett stort ingenting.

Alldeles för kladdigt för gemene dyrkare av hårdare toner, samtidigt som de som trivs bra med kärlekspop á la HIM får varenda melodiös vers och refräng söndergruffade. Dessutom förstår jag inte varför herrarna bakom stativen envisas med att sjunga på engelska när de inte ens behärskar de simplaste uttalsregler. Jag betackar mig för detta och hoppas av hela mitt hjärta – eller nej förresten, snarare med den lilla, näst intill obefintliga kraft mitt hjärta orkar uppbåda inför bandet i fråga – att de skyndsamt lägger ner.

En svartvit design med boxningsscener på framsidan, troligtvis i ett försök att leda tankarna till floskler som ”Megalighters musik träffar som en knockout”, parat med en tacklista på innerkonvolutet innehållandes hyllningar till ”downtown girls in burger joints” och ”cheap vodka” borgar inte direkt för något mer spännande en en trio jeans- och skinnklädda 55-kilospojkar som inte insettt att musikens skapande kraft faktiskt utvecklats sedan MC5 var stora.

Riktigt så illa är dock inte fallet när själva det inspelade materialet tar form i de högtalare jag omsorgsfullt placerat i rätt lyssningsvinkel i förhållande till min soffa. Megalighter och deras debut ”Indoor fireworks” osar visserligen en hel den skinnjacka och trasiga jeans, men inte alls på det där ointelligenta, grabbiga sättet.

Garagerocken ligger någonstans där i botten, men med en ljudbild där basen tar betydligt mer plats än gitarren och tydliga influenser av band liknande de som en gång gjorde min hemstads Silverbullit till en hypnotisk dödsmaskin landar den norska trion ganska långt ifrån sin egen beskrivning av ”Motörhead med The Whos hjärna”. Snarare sitter de med fulspriten i högsta hugg i mitten av ett illaluktande festivalcamp där de fyra hörntälten bebos av Queens of the Stone Age, Sator, This is Head och just Silverbullit. ”Indoor fireworks” vinner därmed över de fördomar den själv skapade genom sin blotta uppsyn och kommer med största säkerhet att spelas både en och två gånger till – i dag. Bara en sak: The Whos hjärna? Hmmm.