Med Rotten Sounds grindcoreuppvisning tidigare under veckan i färskt minne är ordet "gulligt" det första som landar innanför skallbenet när jag tänker på bay area thrashs genombrottstid på åttiotalet. På den tiden var en kille eller tjej i Megadeth-t-shirt något att verkligen se upp till, eftersom musikstilen var det hårdaste, coolaste och farligaste som någonsin existerat och en lika viktig motpol till glamrocken som fullkomligt var på väg att lönnmörda hårdrocken.

För att sätta folk i rätt sinnesstämning spelas det gamla slagdängor med Slayer och Metallica i Sticky Fingers lokaler fram till att Zombiekrig en trekvart efter utsatt tid välsignar den omfattande skara som slutit upp. Bandets namn har spridit sig som löpeld i Göteborgs hårdrockarkretsar och sångaren Axel Widén tar sig inte vatten över huvud när han lånar ut mikrofonen till främsta raden i publiken. De kan texterna som om de vore begeistrade pojkspolingar i yngre tonåren, och refrängen till "Håll käften, ge mig dina pengar" ekar lite varstans i lokalen. Folkhems-thrash, svenska texter och en skön attityd har gett Zombiekrig en egen liten nisch i en värld som stått still i många år. De tuffa riffen gör sitt, men esset i rockärmen är sångaren Axel Widén, även känd som nyuppsagd frontman i Marionette. Bättre frontfigur och uppviglare i ett får man leta efter och den evigt unge killen har en tendens att höja banden han medverkar i ett par snäpp. Så även denna kväll där svetten lackar, hårmanarna viner och året kanske är 1987.

När Jönköpingskvintetten Her Bright Skies är ute på vägarna och promotar sin färska ”Causing a scene” inkluderar resplanen ett stopp i Göteborg, och det finns ju helt klart sämre sätt att fördriva en torsdagskväll än i sällskap med de här herrarna. Efter ett kort instrumentalt intro utan frontman flyger Johan Brolin in på scen med ett sedvanligt ”vi är Her Bright Skies" och vevar igång nya singeln ”Sold our souls (to rock & roll)”. Modet i att inleda med inte bara en utan två singellåtar, parat med den outtröttliga vokalistens uppmaningar om att dansa och komma närmare är inget undantag, utan Her Bright Skies har för vana att alltid ge allt de har. Även kvällar som denna, när allt verkar gå i motvind och publiken inte bara är gles, utan också när de relativt få besökarna inte ger särskilt mycket till respons till den pepp bandet försöker få igång. Lägg därtill att ljudet definitivt hade kunnat vara bättre så är det ingen direkt toppendag för våra hjältar.

Men som sagt, de ger allt de har och även om det kanske inte märks nedanför scenen under framträdandet så känns det faktiskt som om man blivit en lite, lite bättre människa efter en dryg halvtimma i Her Bright Skies sällskap. Och när de dessutom kommer på besök med självklara hits som klassiska ”Roses” och den betydligt färskare, poppigare ”Little miss Obvious” i ryggsäcken är det inte särskilt mycket att anmärka på. Dock känns Johan Brolins avslutande ”tack till alla som jobbat här i kväll” totalt malplacerat i öronen på vem som helst som besökt Sticky Fingers tidigare, eller så är det helt enkelt så att Her Bright Skies är fina pojkar som aldrig blivit utsläpade i kragen av steroidstinna ordningsvakter och därefter aldrig heller med full kraft slängt in en gatsten i nöjesinrättningens skyltfönster som en naturlig reaktion på detsamma. De ser om inte annat väldigt snälla ut.

Som jag har längtat! Ända sedan Rotten Sounds lysande alster ”Cycles” kom ut och stadigt cementerade det faktum att grindcorens ande är stark i Finland har jag hoppats på att få tillfälle att bli överkörd av bandets genialiska tongångar. Ännu starkare blev längtan efter att uppleva finländarna live när de nyligen släppte ep:n "Napalm" med tre Napalm Death-covers och tre egna nya spår, som bara ytterligare understryker den höga kvalitet som Rotten Sound genomgående står för. Äntligen är stunden kommen.

Eller ja, först har jag och resten av den uppsluppna och månghövdade onsdagspubliken två svenska akter att ta del av. Namnet Dismullet väcker fnissiga associationer till avlägsnande av ishockeyfrisyrer, men är förmodligen valt med något helt annat i åtanke. De välkammade och föga uppseendeväckande bandmedlemmarna bjuder på vad som skulle kunna beskrivas som grind ’n’ roll, då de kvicka takterna blandas med gitarriff som bitvis klingar av rätt traditionell rock ’n’ roll. Ett inte helt oävet gung lyckas grabbarna få till, men både det musikaliska uttrycket och samspeltheten skulle må bra av att renodlas betydligt mer. I nuläget skrämmer Dismullets något tama toner och scennärvaro inga mormödrar, ännu mindre en publik hungrig på extremmetall.

Betydligt mer fullvuxet röj blir det när Afgrund tar över pinnen i tvåtaktsstafetten och får mig att undra varför jag först idag hör bandet för första gången. Denna begåvade orkester är nämligen väl värd att talas om. Snygg och raffinerad kängig grind där inga detaljer lämnats åt slumpen flödar över åhörarna och imponerar stort. Det ryktas att mannen bakom pukorna skolats av Rotten Sounds välrenommerade ex-trummis Kai Hahto, vilket i så fall inte är så överraskande, då denna fräscha talang är en ren fröjd att lyssna till. Om Afgrund marknadsförs med samma grad av professionalitet som de uppvisar i sitt framträdande så är jag övertygad om att de kan nå riktigt långt.

Nu är publiken redigt uppvärmd och extremt taggad för aftonens huvudpersoner, som med stadig hand och förtjusande ödmjukhet fullkomligt krossar allt i sin väg från första anslaget till sista tonen. På förhand var jag inte för ett ögonblick orolig för att mina högt ställda förväntningar skulle grusas, eftersom jag var övertygad om att Rotten Sound skulle ta hem spelet med den äran. Och självklart blir det så. Självklart blir det snortajt, mosande rens som nära nog försätter åskådarna i extas. Det moshas frenetiskt framför scenen och bitar av innertaket trillar ned, men Rotten Sound står stabilt och brister inte för en sekund i det intensiva energiflöde som de släpper lös på Göteborgspubliken. Att bandet har ny basist, eller att Kai Hahtos skor skulle vara för stora för relativt nytillträdde Sami Latva att fylla är inget man behöver känna sig orolig över. Rotten Sound är en så vansinnigt väloljad grindmaskin med musikaliska färdigheter på en så hisnande hög nivå att det inte skulle vara tänkbart att ingå i bandet om man inte håller måttet. Efteråt anmärker jag lyriskt till godmodige frontmannen Keijo Niinimaa att jag aldrig ville att de skulle sluta spela och han svarar på finskbruten engelska att ”vi körde ju ändå hela 35 minuter”. Med tanke på hur mycket själ och hjärta bandet lägger ned på en spelning så kan jag tänka mig att de är en smula trötta efter en dryg halvtimmes manglande, men jag kan helt enkelt inte få nog av Rotten Sound.