Som första utländska band på Lunds Heptown-etikett släpper skrammeltrion Locators sin självbetitlade debut. Bestående av medlemmar från två av Danmarks största undergroundakter Gorilla Angreb och Nekromantix är det ett rutinerat gäng vi har att göra med, och det märks sannerligen. Kanske inte särskilt mycket på hur de elva spåren på albumet faktiskt låter, utan snarare på hur väl de förvaltar sina influenser. Där Sator mer eller mindre begick kommersiellt självmord med Barbie-Q-Killers, en coverplatta helt och fullt bestående utan låtar vars originalartister ungefär sju personer i världen hört (jag var inte en av dem, nej) tar Locators helt enkelt ungefär samma influenser, kryddar det med ett par stänk av Joey Ramone och skramlar där någonstans till och med fram en pastisch på Randys ”Razorblade”. Men vad som utmärker Locators främst är deras åtminstone enligt min vetskap relativt unika sätt att blanda ett gammalmodigt sound med ett textmaterial som i allra högsta grad ligger rätt i tiden, där bland annat ämnen som terrorism avhandlas. Vad sägs till exempel om rader som ”a forgotten backpack down at the central station / gonna blow out your guts, gonna blow up the nation / triggerbomb” (från just ”Triggerbomb”) över ett treackords sextiotalskomp i rak fyrtakt? Okej, det kanske inte är nobelprisklass på det där, men känslan av västvärldens kollektiva rädsla för 2000-talets terrorism i kombination med just 1960-talets ”vi spelar rock bara för att vi är så tuffa”-sound lämnar onekligen en märklig känsla efter sig. I övrigt är det väl inte särskilt mer att tillägga till varken Locators eller ”Locators” att samtidigt som det varken är särskilt spännande eller nyskapande är det inte desto mindre energiskt och underhållande, så visst kan även ett relativt enkelt skrammelrockband ha sin charm – och det utan att ens bli ironiskt!

Det är svårt att inte känna en lätt skepsis vid en första anblick av både bandnamnet och bilderna på medlemmarna bakom. Men med en stundande valborgsmässoafton framför oss är det inte så mycket annat att göra än att lyssna på eländet, och mycket riktigt – det är faktiskt inte särskilt mycket att hänga i julgranen/midsommarstången. Oinspirerad gruffsång möter (milt uttryckt) tråååkiga gitarriff och trummor som låter hämtade från valfri fritidsgård 1993. Trots min starka övertygelse om att det är känslan som räknas snarare än den musikaliska perfektionen kan jag inte låta bli att vrida mig lite av en viss pinsamhet å trions vägnar, särskilt när skivan når tredje spåret ”Thunderbolt” och sånginsatsen på något mirakulöst vis lyckas få min egen nyvakna morgonröst under en ovanligt trög sittning på porslinsfåtöljen att låta som en klassiskt skolad progmetalvokalist av rang. Oliver Weiskopf har gjort ett bra jobb med det minst sagt feta, tighta soundet men männen bakom instrumenten har tyvärr inte gett producenten så pass godkänt material att det trots ansträngningar kunnat bli ett tillfredsställande resultat. Det enda som räddar ”Crown of sorrow” från ett bottenbetyg är den faktiskt helt njutbara ”Tristesse” med sitt monotona mässande, helt i avsaknad av både distade gitarrer. pappkartongstrummor och gruffsång utan helt enkelt en fullkomligt malplacerad gothballad värdig band som The Mission eller Gene Loves Jezebel. I övrigt låter albumet mer eller mindre rakt igenom högstadiedöds, utan att ens uppvisa den charm en riktigt ”ond” minderårig orkester kan. Och det trots (eller kanske just på grund av?) att männen på bandfotot ser ovanligt åldrade ut för att ha albumdebuterat för endast fem år sedan.