Artikeln publicerades ursprungligen i Slavestate Magazine nummer 19 (2006)

"Vi är folk som ni, inget annat."

Cryptopsys stundande närvaro är inget annat än förvånande. Festivalens tumult, en havererad turnébuss och en stressad turnéledare som aldrig ringer tillbaka gav mig långsamt huvudvärk vartefter den avtalade intervjutiden passerade.

 

Så äntrar Cryptopsy scenen på utsatt speltid. Återigen; kaos. Ett stadigt vansinne uttryckt genom ett atonalt, polyrytmiskt inferno. Längst fram står sångaren Lord Worm som en knotig, krum staty. Han gestikulerar och poserar mellan sina ohörbara sångsalvor. Mitt i de värsta kanonaderna av teknisk brutalitet ställer han sig och stirrar argsint mot trumfantomen Flo Mounier, som för att sätta honom i trans. När de sista dissonanserna tonat ut är den psykotiska känslan total. Men intervjun har gått om intet...

 

Tursamt nog lyckas jag haffa basisten Eric Langlois som står och pratar med en handfull beundrare. Jag leds backstage och ombeds vänta på Lord Worm, som på scen lämnade ett nästan skrämmande intryck hos undertecknad. Teatern var fulländad, för efter tio minuter stegar en kortväxt, glasögonförsedd man med lugn blick ut och hälsar vänligt. Han skyller skämtsamt sin långa återhämtning på sin ålder och bjuder mig att sitta ner. Kaoset skingras, hans lugn smittar av sig och äntligen är intervjustunden inne.

När vi konstaterat att även deras dag varit ett rent helvete av stress och oordning, med följden att medturnerande Aborted fick ställa in sitt gig, frågor jag den karismatiske mannen om han är förvånad över Cryptopsys fortsatta existens. De underliga kanadickerna kan som bekant inte beskyllas för att slänga ihop dansant och lättlyssnad musik. Inte ens mätt med dödsmetallens vrickade standard.

– Ja, i viss mån. Hade du sagt till mig i bandets begynnelse att vi skulle turnera över hela världen och spela på sådana här tillställningar hade jag skrattat dig rakt i ansiktet. ”Haha! Du är fan inte klok!”

Han illustrerar sitt uttalande genom att sätta ett pekfinger obehagligt nära mina ögon. Sedan fortsätter han:

– Det har kommit till det stadiet där folk ser oss som någonting annat än vanliga människor. Jag har ingenting emot att våra fans visar att de uppskattar oss, men när de kommer fram och mer eller mindre ber till oss, då börjar det bli obehagligt! Jag är bara människa. Inget mer. Vi är folk som ni, inget annat.

Extrem värld

Precis innan hade en man och en kvinna bett bandet posera med dem på bild.

– Mycket märkligt. Men visst, vi bryr oss om våra fans. Det är för deras skull vi gör det här. Vi bryr oss om showen så att de kan uppskatta den och få en upplevelse. Så det är vi som ska stå i tacksamhetsskuld. Vi är skyldiga alla dem som reser hit, ger järnet på konserten och skänker oss den ynnesten att tillfredsställa dem ett stort tack! Det är vi som borde betala dem!

Jag avstår här från att nämna för honom att det inte togs ut något inträde till konserten. Istället går jag raskt över till att undra över Cryptopsys extrema uttryck. Är det extrema ett ändamål i sig kanske?

– Det var väl så det började. Det var nog lite det som definierade oss och så är det fortfarande. Världen är extrem. Det finns extrema sporter, extrem japansk matlagning, extrem politik. Alla uttryck och prestationer blir extremare så vi försöker väl i princip bara hålla uppe tempot med resten av världen, säger han och ler.

Flo ringde en dag

Vid det här laget har jag hänförts av lordens otroligt välartikulerade och välformulerade språk. Den otydliga gaphalsen på scen har bytts ut mot en urtrevlig mysfarbror med närapå akademisk framtoning. Jag frågar nyfiket vad det är som fortfarande driver honom och bandkamraterna vidare i branschen.

– Individuellt finns det många orsaker och många olika svar, men som ett kollektiv så känner vi att det fortfarande finns ett jobb att göra. Vi är inte färdiga i den här branschen. Det finns så många oöppnade dörrar som kan leda till något större. Mike DiSalvo (som sjöng på ”Whisper supremacy”(1998) och ”...And then you´ll beg”(2000), förf. anm) öppnade en hel del dörrar för oss, exempelvis. Vi vill fortfarande prova på något som känns nytt och annorlunda. Vi har faktiskt precis färdigställt nytt material och det kommer att orsaka många människor smärta. Jag är inte lättimponerad men jag vet att de nya låtarna kommer att göra ont.

Finns det inte risk att folk missuppfattar det ni vill göra? Nytt och annorlunda kan ju lätt leda till misstolkningar.

– Då är det bra! Låt folk snacka. På gott och ont. Så länge de snackar om oss. Det är klart att det bästa är om de snackar gott om oss, men tycker de att vi förtjänar det får de gärna snacka skit om oss. Sen finns det ju folk som tar det steget längre. Jag hade oturen att stöta på ett riktigt rövhål till reporter. Han hade redan bildat sig en uppfattning om mig och skulle hålla intervju med mig. Han satt genom hela jävla intervjun och drev på sin obevisade tes om att jag var en idiot. Hur orkar man?

Vad var det som föregick splittringen och sedermera återföreningen med bandet för din del?

– När vi började turnera på allvar under 90-talet med större band som Suffocation och Malevolent Creation var det tämligen svårt att behålla ett jobb. Jag var den enda som hade egen lägenhet och därmed alla de där extra utgifterna som det medför. Alla andra bodde hemma. Till slut kom det till den punkten att jag fick välja mellan bandet och att ha ett hem.

– Det var inget kul val att stå inför men jag valde till slut bort Cryptopsy. Våra vänskapsförhållanden förändrades dock inte. Alla som på något sätt är inblandade i Cryptopsy är goda vänner. Så var det även under min frånvaro. Sedan ringde Flo en dag och erbjöd mig rätt och slätt att gå med igen. Jag jobbar som engelsklärare och kan sluta eller börja när jag vill. Därmed fanns det inga problem med att börja i bandet igen.

– Den inbördes hierarkin har faktiskt inte förändrats nämnvärt trots mina sju år av frånvaro. Jag förlorade kanske min status som ”senioren” under den tiden men faktum kvarstår att det var jag som startade bandet. Eric och Flo, som har varit med längst, togs in i bandet av mig. Så den hållhaken har jag faktiskt kvar på dem.

Dubbla betydelser

Okej, Lord Worm är lärare i engelska. Det borde rimligtvis påverka texterna som skrivs för bandet och oftast är just lyriken svårgreppad och obskyr. Finns det några speciella förtecken i texterna, ideologiskt eller spirituellt?

– Texterna är fiktion. Jag läser mycket och hämtar inspiration från det mesta jag kommer över i litteraturväg. Jag vill helt enkelt berätta en historia och i den packa in så mycket infomation som möjligt. Det är klart att min vokabulär kommer väl till hands men ibland måste jag uppfinna ord själv. ”Phobophile” exempelvis. Folk förstår på ett ungefär vad det är ordet betyder men jag godtar de flesta tolkningarna av mina texter. Så länge de talar till folk på något sätt så är jag nöjd. Som en liten personlig utmaning så har jag i det nya materialet försökt väva in så många dubbla betydelser som möjligt i texterna. Men det kommer att göra ont att läsa dem!

Göra ont?

- Okej. När vi spelade i Dublin avslutade vi med en ölprovning. Nio sorters öl, från ljus lager till stout och porter. Att klunk för klunk smaka samtliga dessa otroliga ölsorter... det var smärta! Det var så gott att det gjorde ont! Du vet, man vet inte vart man ska ta vägen. Det är den smärtan jag vill få fram!

Farbroderlig

Därefter påpekar Lord Worm att det är dags för honom att gå och ta just en öl med det övriga bandet. Innan han går bort och hänger sig åt sin favoritsysselsättning tar han sig dock tid att diskutera kanadensiskt musikliv med mig.

– I Kanada, och i synnerhet i Quebec och Montreal, tar samtliga musiker sitt hantverk väldigt seriöst. Även utanför metal så lägger man som instrumentalist ribban på en hög nivå redan i ett tidigt skede. Det innebär att man, när man har åldern inne att syssla med musik på ett professionellt plan, redan spelar skiten ur de flesta. Vi har blivit bortskämda genom samarbetet med så många otroliga musiker. Jag menar, vi har ju Flo i bandet, säger han och pekar menande på virtuosen som sitter och sveper öl i ett rasande tempo.

Sedan påpekar han i förbifarten att ordet ”avuncular”, som ungefärligt översätts med ”farbroderlig”, fascinerar honom.

– Att en farbror kan få ett eget adjektiv är intressant, mumlar han fundersamt.

– Kom och sätt dig i mitt knä, gastar han sen och klappar menande på sitt ena ben.

Jag skrattar lite nervöst.

Efter några sekunders pinsam tystnad informerar han mig om att i senaste upplagan av anrika Merriam-Websters engelska ordbok (som han läst från pärm till pärm) har dödsmetall fått en egen kategorisering. Slutligen tackar han ödmjukt för sig och tar artigt i hand.
Death metal est beaucoup gentiment.