Kulturhamnen är ett av Göteborgs mer obskyra musikställen, förlagt längst ner i hamnen på fel sida av mer eller mindre allt – utom vattnet. Här bjuds det allt som oftast på punk och rock av de flesta slag, ofta av hög kvalitet och än oftare obskyrt. Denna ogästvänliga septemberfredag står till exempel irländska So Cow på scen tillsammans med lokala Tyred Eyes och Skurkarna. Jag antar att ni alla är bekanta med dessa? Skurkarna, först ut med åtsmitande svarta polotröjor och masker föreställande historiska skurkar, dvs gummimasker med politikeransikten. Jag ger mig inte på att försöka gissa vilken amerikansk eller rysk makthavare respektive medlem föreställer, men trumslagaren, som går under artistnamnet Ralph, bär en mask till förvirring lik min farsa.

Med ena foten i Ennio Morricones westernfilmmusik och den andra i en slags uppdaterad surf-mylla inte helt olik den Robert Johnson and Punchdrunks gjorde sig kända med för tiotalet år sedan är trion en inte helt oangenäm, men tyvärr en aning intetsägande upplevelse just i kväll. Visst, Rufus, Clyde och Ralph vet vad de håller på med och de gör sin grej bra, med det lilla undantaget att det varken i tempo eller intensitet når högre än halvfart.

Annat är det då med Tyred Eyes, även det en trio med rötterna i Göteborg och med sin egenhändigt författade slogan ”för skräniga för hipsters, för töntiga för punkare” som främsta kännetecken. Alltså inte orden i sig, utan det faktum att det är exakt så bandet låter. Bröderna Erik (bas/sång) och Martin (gitarr/sång) Toresson samt slagverkaren Hampus Carlsson utgör ett skrammelrockband av rang, och i kombination med ett näst intill maniskt utspel av de båda frontmännen piskar Tyred Eyes även en dålig dag de flesta konkurrenter på rumpan.

Det krampas, kastas och skriks mer eller mindre oavbrutet under den halvtimma (i runda slängar) Tyred Eyes är i våra ansikten och när Erik introducerar ”Lovesick sing-along” med att berätta om mitt hångel med Martin Toresson under förra Tyred Eyes-spelningen känner jag att det är ungefär det enda som fattas för ett högre betygssteg. I brist på rent fysiska kärleksbetygelser kan jag och alla andra dock trösta sig med att pinfärskt Tyred Eyes-material är under inspelning.

Tidigare under kvällen har spridda röster runt om i lokalen avslöjat att den allmänna peppen inför kvällens mest långväga gäster, irländarna i So Cow inte är den högsta. Personligen inskränker sig min erfarenhet av trion (ja, även detta band består av tre medlemmar) till ett par slentrianlyssnade myspace-låtar, men hellre fria än fälla, det vill säga hellre ge bandet en chans än att dra vidare ut på stan. So Cow beskrevs inför konserten som någon slags indiepunk i stil med Wire och Television Personalities, och det är väl ungefär där det även landar. Korta, malande låtar, oftare i avsaknad av traditionell låtstruktur än inte och framfört på ett sätt som bara överförfriskade pojkar med svartbågade glasögon kan.

So Cow spelar länge, eller åtminstone känns det som om de hinner med ungefär sextiosju låtar, men med tanke på fyllepunken de spelar kanske det är med sanningen överensstämmande att låtarna snittar på någon minut eller så. Hur som helst blir det en trevlig stund i irländarnas sällskap och trots att det enda som egentligen fastnat är refrängen till ”Casablanca” är det bestående intrycket att So Cow faktiskt var rätt njutbara ändå.