De kommer ifrån Tyskland och säger att de spelar mathcore. Mathcore bygger i mångt och mycket på att allt händer precis då det är ämnat att hända, och gör det inte det så ligger det nära till hands att de lika sköna som sporadiska taktbytena – det organiserade kaoset om man så vill – helt sonika övergår i ren förvirring, något som allt för ofta blir fallet på ”Whoneedsyou”. Både ljudbilden och framförandet är luddigt, inte riktigt otajt men ändå rörigt på ett sätt som för undertecknad känns lika ovant som ovälkommet. Lyckas man som band/musiker väl bemästra denna (för genren) mycket viktiga aspekt öppnas helt plötsligt dörren till en fantastisk arena av musikalitet och kreativitet, vilket även betyder att tjusningen med genren således är att anything goes; lyssnaren förväntas bli omkringkastad som en tumvante i en tombola på karneval. I jämförelse känns en genomlyssning av ”Whoneedsyou” mer som att bli dragen bakom en åsna i en puckelpist under sommartid (måhända angenämt under rätt omständigheter men om man siktade på tombolan blir man med stor sannolikhet besviken).

Vad som, i kontrast till det röriga uttrycket, faktiskt fungerar är de partier där bandet inte anstränger sig för att vara progressiva utan avslappnat strövar längs väl vandrade stigar av slitna ackordkombinationer och uppenbara sångmönster, något som i sig säger en hel del om både musiker och verk. Bristen på kreativitet och teknisk färdighet gör helt enkelt att ”Whoneedsyou” inte bara saknar bett och förmågan att att beröra utan även att den faller mellan de progressiva stolarna, något som tyskarna (förmodligen oavsiktligt) lyckats manifestera i bandnamnet ”Grey”; musiken är grå, nyanslös och smetig. Och med ett inledande spår titulerat ”I am god” och ett avslutande dito med namnet ”My work here is done” ger Grey ett oerhört pretentiöst intryck, något som i sammanhanget inte faller väl ut hos undertecknad. Who needs you? - Indeed.

Av de band som Votum listat som influenser är det snarast dysterheten hos Paradise Lost, tonen hos Opeth tillsammans med Porcupine Trees hårdare partier som lyser igenom. Dessa influenser är dock inte på något sätt uppenbara; ”Metafiction” står på egna ben. Votum spelar en karg, naken och träffsäker progrock där drömska ljudlandskap varvas med tekniska riff som tycks vrida sig i plågor medan de stora gitarrarrangemangen plockar upp spillrorna och ger moment åt dramaturgin. Resultatet är en mycket musikalisk, emotionellt engagerande och förhållandesvis tillgänglig skiva med fingertoppskänsla.

Konvolutet på denna konceptskiva pryds av en krossad spegel vars skärvor speglar ett likgiltigt mansansikte. På baksidan står spåren, sju till antalet, skrivna på var sin skärva. Redan här slås tonen an och tankarna vandrar mot otur, krossade drömmar och olyckliga människoöden. Att kliva in i ”Metafiction” innebär en omtumlande resa genom ett landskap av sorg, vemod och en obehaglig känsla av oundviklighet; en tragisk berättelse som genast fattar tag och inte ger vika för en sekund, mycket tack vare Maciej Kosinkis fantastiska sånginsats som med sin otroliga närvaro inte bara trollbinder lyssnaren utan även håller denne i ett järngrepp berättelsen igenom.

Votums andra giv är en skiva som berör på ett sätt som få skivor faktiskt gör; starkast är det sista av de sju spåren, ”December 20th”, där mannen, vars livsöde vi fått följa genom ”Metafiction”, tillslut väljer att ta sitt liv. Detta sprider inte bara ett sista ljus över denna konceptskivas beskaffenhet utan även förklarar att alla berättelser oundvikligen har ett slut.