Det finns inom kulturstudietraditionen en teori om att en subkultur alltid är beroende av en huvudkultur och att huvudkulturen alltid till slut försöker absorbera subkulturen.Resultatet av detta blir i mina ögon ett monster värdigt Frankenstein.

Sonic Syndicate är ett band som lyckats snappa upp små fragment av subkulturer som hardcore och death metal och sen blandat ut den med amerikansk ”hård” rock och skruvat ihop detta till en säljbar zombie till den breda massan.

Det här är pojkbandsmetal för fega emokids.För sällan har jag hört en så urvattnad smörja. Det är bra i ungefär 15 sekunder i inledningspåret ”Beauty and the freak” då det faktiskt liknar mangel av rang. Men sen övergår det i någon sorts fisljumen emorock som jag ärligt talat får kolikkänslor av. Allting känns så oerhört välanpassat, välpolerat och tillrättalagt.

Efter en genomlyssning är jag helt nollställd. Och det är det stora felet med den här skivan. Här finns inga känslor.Bara kall marknadsanpassad ljudmassa.