Första delen av artikeln finner du här.

När jag pratar med Silenoz framstår han som en mycket sympatisk och lugn människa. Hans ton är väldigt lätt och ett leende är alltid närvarande i hans ansikte oavsett vad vi talar om. Emellanåt är det nästan som att den lekfulla experimentalitet skivan sprudlar av smittat av sig något på den propra Silenoz då han sällan kan hålla sitt kroppspråk i samma kontrollerade manér som hans röst oftast för.

– Det är en otrolig dynamik i ljudet och jag är själv mycket imponerad av hur det blev. Själva inspelningen av orkestern tog ungefär tre dagar. De hade en fantastisk dirigent, Gaute Storaas, som var med och skrev om våra keyboards och orkestrala delar till noter. Dessutom hjälpte han till med att producera körernas och orkesterns arrangemang.

"När man sitter i mixprocessen försöker vi följa less is more och nu var det redan jäkligt mycket."

– Vi hade gjort demos på alla låtarna så vi visste redan för det mesta hur vi skulle ha allt. Redan på förhandsinspelningarna lät allt riktigt mäktigt. När vi sedan fick på körerna blev det till och med ännu större.

Utöver orkestern så har Dimmu Borgir på skivan haft med sig ett antal gästmusiker som det skrivits om. Gitarristen menar att man från bandets sida inte velat prata så mycket om gästmusikerna av den orsaken att de är så många.

– Att jag skulle nämna några få som du frågar om känns orättvist så det får du vänta med tills du läser i häftet.

Inför stundande turné har det vigts mycket tid åt att göra om arrangemangen till keyboards men Silenoz förklarar också att det lär bli i begränsad mån även backing tracks. Det är trots allt omöjligt att lägga över en hel orkesters alla instrumentalister på bara ett digitalt instrument.

– Vi kommer självfallet inte kunna köra med orkestern live, det skulle vara dyrt och aningen svårt logistikmässigt i längden. Men vi har absolut planer på att göra en ordentlig show med hela orkestern.

Silenoz mycket tydliga och lättförstådda norska avslöjar att han fått spendera en hel del tid med svenska journalister och kollegor. Att bara under den här dagen, resa till Stockholm för att ge intervjuer i tre timmar och sedan i all hast bege sig till ett annat skivbolagskontor torde vara påfrestande. Inspelningsprocessen av skivan var inte speciellt annorlunda den heller, med flera olika arbetsplatser har trion färdats mellan flertalet olika miljöer.

– Vi har varit lite överallt egentligen och spelat in den här skivan. Trummorna och sången spelade vi in hos Daniel Bergstrand i Uppsala (Dug Out Studios) och sedan satte vi gitarrerna och basen i Oslo. Det är faktiskt första gången sedan 1996 som vi har spelat in i Oslo. Så det var ovanligt bekvämt, förklarar han.

– Orkestern och alla körer gjorde vi i studion hos NRK, medan samplingar, keyboards och alla effekter tog vi hand om i vår hemstudio. Sedan tog vi hela paketet och åkte till Andy Sneap i England för att mixa. Väl där stod väl jag och Shagrath likt hökar över hans rygg och försökte påpeka hur han skulle göra, skrockar Silenoz.

En stor vikt läggs på Shagrath (sång och keyboard) nu när ICS Vortex är ur bilden. Det märks att Shagrath har ett mycket stort kreativt utrymme och även har använt det genom att utöka sitt redan ganska breda growlregister till annorlunda uttryck och effekter. Bland annat får man höra när Shagrath bryter i sin demoniska growl till ett mer hardcore-aktigt vrål.

– Han experimenterade på några partier med nya skrik och även rena röster. Han är lite less på att göra exakt samma vokala insatser, det är förståeligt då han gjort det i sjutton år. Det är roligt att utforska sig själv och det gör att skivan som helhet blir mer intressant, fortsätter Silenoz.

– Vi ville ha en motpart till Shagrath, vi tyckte att det skulle vara snyggt med en dialog. Vi hade redan innan också en uppfattning om vem vi vill använda oss av för att få en unik röst så folk inte tar oss för ett band som väljer någon traditionell sopran.

Det förekommer i princip bara två gitarrsolon på skivan. Silenoz berättar att det ursprungligen var fler, men att de plockades bort efterhand.

– Det kändes i många fall som att solona bara var där för att de skulle vara där, men vi sätter låten före oss själva som en helhet och kände att det blev bättre utan. När man sitter i mixprocessen försöker vi följa less is more och nu var det redan jäkligt mycket, säger Silenoz och gestikulerar orkesterns musicerande.

Det har inte gjorts många projekt av denna kaliber och Silenoz medger att det inte alltid var lätt att hålla reda på hela ljudbilden. Arbetet sträckte sig långt utanför vad man vanligtvis tar sig an i produktionsväg. Det få experiment som gjorts mellan metalmusiker och orkestrar har inte alltid slutat så väl, menar Silenoz.

– Det som var utmaningen med den här skivan var nog mest mixningen. Vi visste först inte riktigt hur vi skulle göra. Det finns ingen egentlig referensram för den här typen av produktioner. Så vi fick bara gå efter vad man uppfattar låta bra. Jag är speciellt nöjd med trummorna faktiskt, de låter organiskt men ändå modernt. Tidigare har vi tenderat att få lite väl kliniskt och något plastigt ljud, analyserar Silenoz.

– Som helhet tog väl mixningen någonstans mellan två till tre veckor hos Andy men det blev väldigt bra till slut. När allt var färdigt med orkestern kände jag att var som en blandning av Omen och Lord of the Rings i metalversion.

– Lite matt blir man men så är det inför varje skivsläpp. Faktum är att nu har man hunnit släppa det lite, få distans och därefter är det mest en väntan på att få ge sig ut. Det blir liksom pricken över i:et att få spela materialet live, peppar Silenoz.

– Det är vårt mest kompletta verk och jag skulle inte vilja ändra på något.

1. Xibir

Första låten som öppnar skivan är ett intro i ganska klassiskt manér från Dimmu Borgir. Det första som slår en är hur framträdande orkestern är. Bandet har tidigare använt sig utav stråkar och orkestrar men detta låter och känns akustiskt rent och organiskt till skillnad från syntarnas digitala effekt. Det är som om ett soundtrack till "Pirates of the Caribbean" har gjorts om med sataniska förtecken och reviderats till en teateruppsättning i lyxig vampyristisk miljö.

Öppningen presenterar ett enkelt riff som med punkig känsla drar igång kalaset. Orkestern får mycket utrymme och jag har svårt att finna vart syntarna finns i ljudbilden. Refrängen är mycket majestätisk och förstärks av en stor kör. Det följer långa instrumentala partier och bandet tvekar inte med att hoppa mellan taktbyten och får en lätt episk semi-progressiv touch.

Den digitala singeln och tillika videospåret visar upp en katchig vers och bjuder på ett nytt element i Dimmu Borgirs musik, nämligen kvinnlig sång. Denna sång följer i hela refrängen och även en stor del av verserna. Kvinnans röst är väldigt säregen och hamnar någonstans mellan en galen häxa och en satanisk smurf, vilket fungerar förvånansvärt bra i samband med Shagraths olika röstlägen.

Låten öppnar med ett svängigt riff i midtempo. Shagrath fortsätter att experimentera med sin röst i flera olika lägen, låten ter sig ganska rak i sitt arrangemang. Efter två väldigt karaktäristiska låtar försvinner denna något i sorlet.

Ett folkmusikaliskt inspirerat intro med trummor och slagverk skickar iväg denna låt mot det tidigare pompösa modersmålssjungande Dimmu Borgir. Denna pompösa känsla förstärks av ganska katchiga melodier som drar tankarna åt en modern äventyrsfilm – likt en malplacerad power metal-musiker som ibland smiter fram på scen och ackompenjerar Shagrath.

Första anslagen görs av en akustisk gitarr som snabbt blir jagad av ett rungande mangel. En inledning som gör sig påmind om Galders Old Man's Child snarare än Dimmu Borgir. I övrigt är det första låten på skivan som har ren manlig sång som Snowy Shaw framför i samma teatraliska anda likt i Therion. Det är dock ett kortare parti och manar fram helt andra musikaliska känslor än Vortex operainfluerade sång gjorde.

En låt som inleds med ett krypande lir och mycket katchigt orkesterarrangemang. Många bitar känns som ett lekfullt spel mellan orkestern, trummorna, gitarrerna och Shagrath. I viss mån blir orkestern ibland så överväldigande att den tar fokus från bandet.

Mangel. Snabb tvåtakt låter Shagrath ta fokus med snygga fraseringar. Troligen den låt med minst orkester.

Ett blast i treoltempo övergår till ett snyggt och väldigt melodiöst riff efter vart ett av skivans väldigt få gitarrsolon gör entré. Bandet hoppar mellan taktbyten och låter även en del rensång i Snowy-stil krydda partier.

Ett spoken word-intro tar ton innan hela bandet sparkar igång en hård låt med späckade taktbyten och ett episkt arrangerat maskineri. Rensång förgyller låten men i en annan karaktär än den teatraliska Snowy-stilen vi tidigare fått höra, troligen en annan sångare.

Sammanfattningsvis är det troligen en av de största och mest kraftfulla produktioner jag har hört. Hela skivan känns experimentell och präglas av en tydlig lekfullhet i arrangemangen. Ljudbilden är späckad med detaljer vilket bör bära för många lyssningar i framtiden. Orkestern är väldigt dominant, även om det finns syntar i produktionen är de bara i bakgrunden och bär upp vissa partier. Soundet i sin helhet är väldigt mörkt och hårt men bjuder upp till ett par förvånansvärt pigga och melodiösa bitar som får ett majestätiskt epitet.

Allt som allt är det en skiva där det märks att Dimmu Borgir har fått en nytändning och fått ett större spelrum med färre fasta medlemmar. Det är en förnyelse som inte bara syns utan också tydligt hörs då alla medlemmar på något sätt får utlopp för mer idérikedom och variation. Det är fortfarande samma grundstomme utav modern melodiös black metal, men musiken tar utan den minsta tvekan en rejäl omsväng in på en ny väg där fans både kan bli fascinerade som avskräckta.