Senast mina vägar korsades med Misery Index var 2006 (tror jag), då jänkarna värmde upp för ett Dino Cazares-löst Fear Factory. Uppsåtet att spela hardcorepunkigt råmangel grusades med ett minst sagt uruselt ljud som omvandlade gitarristerna till statister. Annat är det denna kväll. Gitarrerna pumpar ut de tyngsta benkrossarriffen en svensk konsertlokal upplevt på mycket länge.

Trots den tidiga inställelsetiden är det bara en tidsfråga innan första moshpiten kommer att dansas. Medan kids och äldre, långhåriga som kortklippta skuffas i ring vräker killarna på scen med fullt artilleri. Många death metal-band stirrar sig blinda på trumhastighetsmätare och glömmer bort det minst lika viktiga – riffet. Misery Index är inte ett av dessa. Med en fot djupt nedsjunken i klassisk Florida-döds och den andra i hardcorescenen har bandet ett sound som känns både fräscht och eget, och som fungerar väldigt bra på scen. Mark Kloeppel (gitarr/sång) är en lika skicklig som energisk frontman. Med den uppriktighet han besitter behövs inga drastiska påhitt för att få igång åskådarna. Bara furiös kross.

Korsar man Panteras och The Haunteds loggor tillsammans med en elvaårings formgivaridéer blir resultatet den backdrop som vajar bakom de fyra medlemmarna i Legion of the Damned. Deras gravt förenklade thrash/death metal är tagen rakt ur ABC-boken utan några som helst bearbetningar. De två strängbändarna jobbar med enklast tänkbara ackord stunden igenom och försöker lansera det som god underhållning. Ganska fin scendekor att vila ögonen emot, men det kanske säger mer om hur lätt det är att släppa fokus från legionens ytterst tråkiga fritidsgårdsjox. Har svårt att se dessa holländare pocka på fler än de närmast sörjandes uppmärksamhet utan kvällens publikdragande huvudnamn som tryggt ankare.

Nergal må ha krympt storleksmässigt efter benmärgstransplantationer och allt som hör konvalescenstiden efter leukemi-insjuknandet till, men som frontman har han blommat ut rejält med åren. Av förklarliga skäl finns det fler intressen än det musikaliska att bege sig till Trädgår'n denna kväll. Att Behemoth-frontmannen åter står på scen över huvud taget efter den mörka tiden är beundransvärt i sig, i synnerhet då det skall vägas in att hans orkester sysslar med konstyttringar av det mest komplexa slaget. Nergal tar plats, står ofta upp på monitorerna och ger sken av att vara minst lika glad som publiken över att han är i livet och åter kan leverera kriminellt tight extremmetall.

De polska storstjärnorna har med sig en påkostad show, där stora resurser lagts på att skapa känslor hos publiken på fler sätt än att headbanga och trumma tight. Skiftande backdrop, snyggt ljus och diverse maskeradutstyrsel är lika viktiga ingredienser som det klanderfria framförandet som nog får en och annan musiker i publiken att låsa in sig i replokalen resten av veckan med huvudet proppfyllt av nya intryck och idéer.

Sedan sent 1980-tal har Cannibal Corpse från Amerikas östkust stått i framkant vad gäller epitetet svärmorsmardröm. De sjunger om tjejer som för in vassa föremål i underlivet och exemplifierar metoder för hur man berövar andra människor livet på det ena sättet morbidare än det andra. Bevittnas en konsert med kvintetten får man skåda helikopterheadbangandets mest iögonfallande exempel, gestaltat av monstret George ”Corpsegrinder” Fischer.

Sedan Jack Owen lämnade bandet 2004 har bandets formkurva pekat spikrakt uppåt och den inom några veckor kommande ”Torture” visar att slutet på denna utveckling inte är nådd. En platta maximerad med våld, både i text, musik och utförande, helt i linje med bandets avsikter sedan bildandet. Det finns med andra ord goda förutsättningar för en rejäl urladdning när ”Evisceration plague” drar igång.

Bortser man från den musikaliska utvecklingen lever Cannibal Corpse efter tycket att det var bättre förr och förnyelse är av ondo. Således har bandet inte riktigt följt med i svängarna inom scenkonstens evolution. Nu kräver jag inte att bandet skall beställa in podier att ställa sig på, börja med synkad headbanging eller påkostade bildskärmar, men vissa elementära justeringar vore på sin plats 2012.

Corpsegrinder är en kul pjäs att titta på, men han låter inte lika bra som han slänger sitt hårsvall. Mot slutet låter han faktiskt rent ut sagt för jävligt. Den initialt überbrutala ljudbilden, i klar paritet med soundet från de senaste skivorna mattas med setets gång ut och liknar i andra änden även det en blek kopia av sitt tidigare jag. Att bandet avslutar med ”Hammer smashed face” och ”Stripped, raped and strangled” skrev jag ner i anteckningarna redan innan start, och gav mig två säkra poäng.

En lagom dos självrannsakan och inventering skulle vara på sin plats hos kanniballiken. Istället för att agera konservativ genrepolis skulle man önska att bandet kunde prestera nya fräscha idéer som förstärker känslan av att beskåda världens brutalaste band.