Medan många andra sovit bort denna söndag stapplade Fred Burman upp tidigt i ottan. För många är han ett bekant ansikte bakom disken på Louie Louie, kombinerad skivbutik och fik på Södermalm i huvudstaden. Just söndagar är en hektisk dag på jobbet medger Fred, då det skall styras upp ett framträdande mitt bland alla förmiddagströtta lattedrickare. 

Freds andra kall i livet är den genremässigt svårplacerade orkestern Satan Takes A Holiday. Oavsett om man vill kalla det för punk, pop, stoner eller rock ’n’ roll satte stockholmarnas självbetitlade debutplatta trion på musikkartan omgående och blev en rejäl snackis runt om i landet. En urlakad men väldigt pratglad frontman på andra sidan telefonlinjen medger att har känt av pressen utifrån under arbetet med uppföljaren ”Who do you voodoo” som släpptes i fredags.

"Vi är ett här och nu-band, och det är en känsla som vi försöker förmedla. Det värsta jag vet är inrepade liveband."

– Det var värre för ett par månader sedan. Nu vet jag själv vad jag tycker om skivan. Förra skivan var lite mer spretig, vilket berodde på att den innehåller både de första låtarna vi skrev och låtar som vi skrev strax innan vi skulle in i studion. En tredjedel av låtarna på ”Who do you voodoo” skrev vi under tiden mellan att förra skivan var färdiginspelad och kom ut. Likadant gör vi nu efter att den nya skivan blev klar, vi håller hela tiden igång.

Vilken låt är din egen favorit?

– Låten som bär skivans titel. Där känns det verkligen som vi har överträffat oss själva. Det bästa från förra skivan och samtidigt ett steg längre. Låten har dessutom lite grann att säga. Nu skall jag nog inte säga några namn, men den handlar om att önska livet ur någon.

Räkna med bråk

Grundidéer till nya låtar tar Fred och Johannes Lindsjöö (bas) med till replokalen där även trummisen Svante Nordström brukar infinna sig. Därefter börjar de bråka. Fred framhäver att bandet är väluppfostrade killar utåt sett, men att reptillfällena består av femtio procent tjafs. 

– Vi är en kombination av olika personligheter som slåss för en åsikt. Jag tar sedan hem den halvfärdiga låten för att klura ut var sången skall hamna och tar med den tillbaka till nästa rep. Och efter detta brukar låten vara klar. Det blir bra till slut ändå, och alla är nöjda med hur nya skivan låter.

Är det någon låt du fått ge vika för?

– ”Leave me alone” tappade jag suget för, men blev övertalad av de andra i bandet. Jag spelade upp den först och ingenting hände. Det blev bara tråkigt. Vi bråkade inte ens om hur den skulle låta.

Det var bråket som saknades?

– Precis, hehe. 

Är det något du skulle vilja ändra på i efterhand?

– Inget alls faktiskt. Jag skall ju faktiskt försöka sälja in skivan här, då kan jag ju inte säga att den innehåller dåliga saker, fnissar Fred.

Ingen ens en felinställd hi-hat?

– Nej, just ljudet är något vi lade extra tid på denna gång.

 

LP-skivan är dubbelt så snygg

När Fred var tretton år gammal bestämde han sig för att bli musiker och hans band skulle slå igenom stort. Helst året därpå. Riktigt så fort gick det dock inte. Efter att ha ingått i en massa band orkade han inte vara en evigt försökande musiker utan startade upp Satan Takes A Holiday med en ytterst avslappnad inställning.

– Vi skulle spela lite covers på samma halvtaskiga sätt som The Cramps. Vi bestämde oss också för att vi aldrig skulle fixa en egen spelning.

Och det fungerade?

– Ja, det är det som är turen med detta bandet. Saker har kommit till oss. Bandnamnet kom till killarna när de scrollade bland The Cramps låttitlar och fastnade för tolkningen av Church of Satans-prästen Anton LaVeys dänga ”Satan takes A holiday”.

– Vi hade aldrig hört låten innan men den kändes som mitt i prick. Vi hade låten som intro på våra spelningar under tre år. 

Som tonåring i början på 1990-talet väcktes fascinationen hos Fred för arenaband som Van Halen och deras gamla örhänge ”Runnin´ with the devil”.

– Jag har alltid älskat stora bom bom slask-trummor. Jag tror att dåtidens stora hårdrocksband har inspirerat oss att skriva musik som även skall funka på en stor scen.

På sistone är det mest Slayer (”'Reign in blood' funkar alltid”) och Entombed (”Jag gillar mest 'Wolverine blues', jag var väl för ung för de första plattorna”) som rullar hemma hos Fred, som även vill passa på att hylla tidiga Turbonegro och de galna norrmännens värdiga arvtagare Kvelertak.

– Vi går inte så mycket på andras spelningar. Nu låter det som om jag bara vill promota mitt kafé, men Masquer som spelade hos oss idag är ett jävligt bra band.

Henry Fiats Open Sore, hänger ni något med dem?

– Jag har hört att de har lagt ner!, avslöjar Fred uppgivet. De var också en av anledningarna till att vi startade detta band. 

”Who do you voodoo” kommer att släppas på vinyl, CD och över nätet. Fred klargör att skivan kommer att finnas på Spotify, där debutplattan sedan en tid tillbaka lyser med sin frånvaro.

– Vi har bytt distributör, men jag kan lova att den kommer tillbaka! Men angående nya skivan låter LP:n bäst, bättre än CD:n har jag fått höra. Och så är den dubbelt så snygg!

Alla goda ting är tre

Många är de som tagit stockholmarna till sitt hjärta efter något av deras energiska liveframträdanden. Att stå på scen är viktigt för Fred. Har sticker inte under stol med att det är detta som alltihop egentligen handlar om. 

– Många som gillar förra skivan har sagt att det var först när de sett oss live som de förstod den. Det är klart att det är en annan sak live. Det är ju det bästa som finns! Att spela in känns mest som ett nödvändigt ont för att få komma ut och spela.

Hur förbereder ni er inför ett gig?

– Vi går in i oss själva. En gång hamnade vi bredvid Hardcore Superstars trailer. Medan vi satt och surade kunde man höra hur killarna i det andra bandet sjöng upp trestämmigt i en timme.

Hur värmer du upp då?

– För mig själv. Vi är ett här och nu-band, och det är en känsla som vi försöker förmedla. Det värsta jag vet är inrepade liveband. Du vet band som repat in mellansnack och allt det där. Foo Fighters hade kvar exakta samma saker mellan låtarna efter tre år. Jag tycker att det gärna kan få gå lite fel när vi spelar ute, det gör bara allting lite mer spännande.

Senast jag och Fred språkades vid var efter bandets uppträdande på West Coast Riot för snart två år sedan. Vi gled raskt in på ämnet rocktrios, och Fred insisterade på att det kanske vore på sin plats att plocka ytterligare en gitarrist i Satan Takes A Holiday. Angående detta har han tänkt om sedan dess.

– Det vore skittråkigt att plocka in en extragitarrist bara för att det skall låta lite bättre. Jag vet att jag inte är världens bästa gitarrist, men lite tryggare är samma sak som lite tråkigare enligt mig. Då hade jag ju dock fått mer utrymme för att slarva mer.

Slutligen; om ”Who do you voodoo” vore en smörgås, vad skulle den innehålla?

– För det första skulle det vara en välgjord smörgås eftersom jag kommer att ta tid på mig till skillnad från alla ostmackor. Den kommer att vara grillad, smaka välbalanserat och vara väldigt nyttig.

Kryddstark?

– Inte wasabi, men mycket chili så det hänger med ett tag. Jag föredrar vegetarisk mat men de andra två vräker i sig kött, så det får bli både tofu och rostbiff i. Hmm, det här låter som en jätteäcklig macka men det sägs nog lite sanningar i den.