Jacob Løbner sjunger i danska hårdrocksbandet Malrun och är bergsäker på en sak – man kan inte planera ett genombrott. Det förklarar han när jag undrar om hans band är Danmarks nästa stora grej efter Volbeat.

– Vi ska definitivt jobba röven av oss för att uppnå det. Men det är många variabler i den ekvationen. Hur startar man en snöbollseffekt? Det finns så många element som måste stämma, marknadsföring och sådant. Vi gör musik från hjärtat och om genombrottet kommer, så kommer det.

"När jag började jobba som advokat märkte jag att jag hade förtryckt min kreativa sida för länge och det kändes fel."

Malruns senaste skiva heter ”The empty frame” och släpptes i början av mars. Den kan framstå som ett verk skriven med enbart det kommersiella i åtanke. Refrängerna är radiovänliga, melodierna är catchiga och såväl tyngre utbrott som balladtendenser har sin plats. Bli inte förvånad om låtar som ”Sink forever down” och ”Moving into fear” blir dagliga inslag i Bandit Rocks rotation inom en snar framtid. Men radio är inget som Malrun har funderat över när de skrev skivan, menar Jacob.

– Distade gitarrer är bannlysta från dansk radio. Här är de mer inne på indie och hiphop. Vi räknade ut ganska tidigt att vi inte kommer bli spelade i radio. Men i andra europeiska länder är radiostationerna mer öppna för musik med distade gitarrer och starka melodier. Där är det inte omöjligt att spelas i radio, och det är coolt.

Malruns första platta släpptes under sommaren 2010 och bar titeln ”Beauty in chaos”. Inför uppföljaren var målsättningen att göra en hårdare och tyngre platta, med mer personlighet i musiken.

– Första plattan fick bra recensioner från hela Europa och det uppmuntrade oss att repa och utvecklas ännu mer, berättar Jacob.

– Vi kände att vi hade mer aggression att hämta bland det som inspirerade oss, och det finns med på nya plattan. Den är hårdare och tyngre. Vi är bekväma med det, vi har verkligen funnit oss själva med ”The empty frame”. Vi har hittat rätt kombination mellan metalriff och rockiga melodier för att få ett unikt sound.

De positiva recensionerna satte emellertid ingen press på Malrun under arbetet med ”The empty frame”.

– De var snarare erkännanden av att vi var på rätt väg. Och det är fint. Vi är säkra i oss själva och vet att även om recensionerna är dåliga så måste vi följa våra hjärtan och fortsätta göra vad vi vill, säger Jacob.

– För mig som textförfattare är det nog ”Sink forever down”, en av de lugnare låtarna. Man kan säga att det är en ballad, även om det inte är en klassisk ballad. Den handlar om förhållanden, att göra slut och att acceptera verkligheten i en förlust. Den betyder något för mig.

– Och även sista låten, ”Yoke of stone”. Den handlar om att släppa ut aggression som byggts upp inom en och att känna lättnad efteråt. Jag tänker mest ur en textmässig aspekt, men de andra i bandet skulle nog välja favoriter utifrån vilket riff som är coolast. Men jag står närmare texterna.

Bandets influenser är en splittrad historia. Enligt Jacob finns det två läger i bandet. Trummisen Mikkel Johnson och sologitarristen Patrick Nybroe är mest inne på modern metal och djent. Sångaren nämner As I Lay Dying, In Flames, Killswitch Engage och Tesseract som exempel. På motsatt sida står kompgitarristen Mads Ingemann och basisten Ulrik Sølgaard. De gillar klassisk rock och blues.

– Det är där emellan som vår musik blir till. Blandningen gör musiken intressant. Vi blandar moderna kickass-metalriff med melodiska rockgrejer och försöker hitta vår egen nisch.

På vilken sida Jacob står? Han beskriver sig som bron mellan dessa två uppdelningar.

– Jag lyssnar på allt det där. Jag gillar både melodier och modern metal. Men jag tycker det är bra att vi utgår från olika stilar. Ingen av oss hade kunnat skriva musiken på egen hand.

Jacobs största inspirationer som sångare är Maynard James Keenan (Tool), Mikael Åkerfeldt (Opeth) och Jonas Renkse (Katatonia).

– Vad jag gillar med en bra sångare är förmågan att förmedla känslor. Sången låter inte särskilt emotionell hos många tekniska, moderna metalband, utan mer som ett midikeyboard. Det är inte särskilt intressant. Jag gillar när känslorna hörs och hoppas att jag lyckas med det. Maynard, Åkerfeldt och Renkse är alla exempel på sångare som sjunger så att man känner texterna. För mig är det viktigt.

Malrun är fortfarande i början av sin karriär och har inte på långa vägar uppnått den storhet de har potential till. För att återknyta till början av texten – ett genombrott går inte att planera. Bandet är inte vad medlemmarna kan lägga all sin tid på.

– Jag har två andra viktiga grejer att tänka på också, säger Jacob.

– Först och främst jobbar jag som advokat. Det kräver också mycket tid och det är svårt att hitta balansen där emellan. Jag offrar mycket av livet för musiken. Jag ägnar varenda kväll åt det och använder semestern för att kunna turnera. Men jag är beredd att offra mer.

Det andra som Jacob pysslar med vid sidan av Malrun är alternativrockbandet Boil.

– Musik är min passion och det jag tillägnar hjärtat åt.

– Ja, på sätt och vis. Jag spelade mycket musik när jag var tonåring, men när jag började plugga juridik slutade jag med musik, eftersom jag trodde att jag skulle bli seriös med livet. När jag började jobba som advokat märkte jag att jag hade förtryckt min kreativa sida för länge och det kändes fel. Jag gillar mitt jobb, men det handlar bara om förnuft och att använda hjärnan. Inte hjärtat. Och jag behöver den sidan av mig också. Musik är bara hjärta och passion. Jag känner att jag blir en mer komplett person, en bättre advokat och en bättre metalsångare av att få använda både min hjärna och mitt hjärta.