Förra skivan, tre år gamla ”Until we are dead”, blev lite för spretig, kände Outshine. När de arbetade på ”Addiction” hade de därför målsättningen att skapa något mer enhetligt, en helhet – ett riktigt album, om man så vill. Resultatet bär titeln ”Addiction”.

Man känner igen Outshine. Det är fortfarande samma mörka rock med vibbar från gothrock á la The Sisters Of Mercy, The Cure och Type O Negative på ”October rust”. Gitarristen Jimmy Norberg riffar ofta som en hel metalgitarrist, vilket är en intressant kontrast till det flitiga användandet av syntar. Medan riffandet skapar en metalhård grund som skulle kunna stå på egna ben utan vidare utsmyckningar, skapar syntmattorna en mörk atmosfär som för tankarna till ovannämnda trio gothrockare. Att låta smällfet metal och luftig, postpunkig rock mötas är Outshine relativt ensamma om, och att bandet har personlighet behöver vi således inte debattera.

Och det är alltså det där som dominerar ”Addiction” utan större utsvävningar. Det låter enhetligt, så att säga. Risken när man prioriterar en helhet är förstås att det blir enformigt och trist, men Outshine förebygger detta effektivt då de vet att det aldrig är bra med för mycket av det goda. ”Addiction” klockar in på knappt trettiosju minuter, vilket är en helt perfekt längd.

Även om skivan rakt igenom håller jämn kvalitet är förstås vissa låtar lite högre toppar än de andra. Titelspåret är exempelvis en given publikfriare med en refräng som sätter sig omedelbart. Förstasingeln ”Here now” hade – om sångaren Erlend Jegstad sjungit betydligt skrovligare – kunnat ersätta vilken låt som helst på ett återsläpp av Paradise Lost-plattan ”One second” utan att någon hade reagerat. ”Falling” kombinerar avskalade bitar med en stor refräng, och är en sådan låt som är omöjlig att inte gunga med i.
Absolut bäst är skivans sista låt, ”You do bad things to feel alive” – en deppig historia med ett litet illmarigt leende. Låten briserar aldrig i den där avslutande explosionen som man väntar sig, utan förhåller sig till ett malande tempo och dito arrangemang rakt igenom. Den återkommande gitarrfiguren är så stilig att jag nästan rodnar. Låten är ett mästerverk och bland det bästa jag hört i år. Jo, faktiskt.

Kort sagt – ”Addiction” hör hemma i din skivhylla om du uppskattar andra tongångar än idiotiskt gladlynta.

Gillar du snabb aggressiv thrash i samma skola som Carnal Forge och tidiga The Haunted bör du absolut kolla upp The Scorned. Helsingborgarna debuterar med en egenproducerad platta som kör över dig snabbt och koncist.

För det är just de kännetecknande dragen för denna skiva, musiken är snabb och koncis utan några större utsvävningar eller omskrivningar för vad man vill uppnå. Det är rätt fram i full karriär med tvåtakt som smattrar som en kulspruta och riff som skär direkt i köttet utan att smekas först. Denna styrka kan också ses som bandets svaghet. Man måste lyssna tämligen koncentrerat för att låtarna inte ska smälta samman i en lite väl homogen massa. Visst finns det skillnader i riff och nyanser men de är små och tar ett antar genomlyssningar innan de uppfattas och risken är uppenbar att man avskriver ”Vs the world” som enformig innan man som lyssnare uppfattat de nyanser som finns. Det är också i detta ljus man kan ifrågasätta om det är vist att helt och hållet själv producera sin egen platta?

Personligen tror jag att denna debut hade blivit ännu bättre om man låtit en utomstående producent arbeta med bandet för att lyfta fram nyanserna i musiken mer samt att man även utökat budgeten lite grann så att en ordentlig mastring hade gjorts, detta hade lyft skivan flera steg. Frånsett detta applåderas alla initiativ att få ut en skiva i det musikklimat som råder idag och ”Vs the world” är en platta som kommer att tillfredställa alla älskare av modern thrash med tyngdpunkten på fart och det direkta tilltalet som en käftsmäll ger.