Hässleholm, 2012-05-31 – 2012-06-02

För fjärde året i rad väljer jag att förlägga mina sommarmånaders avspark till en av mina favoritfestivaler, nämligen Hässleholms Siestafestival som alltid ligger precis lagom i skarven mellan vår och sommar. Precis så lagom att man slipper vänta allt för länge på årets första campingfestival, men också precis så lagom att det alltid infinner sig en nattlig kyla gränsande till folkmord på de cirka tio tusen besökarna.

Oavsett vilket är festivalen i sig alltid värd ett besök med sitt varierade program och sitt föredömligt väl uppstyrda arrangemang. Vårt kära hatobjekt SJ kan dock inte sägas vara lika uppstyrda, och på grund av tågförseningar anländer vi festivalområdet precis i tid för amerikanska Awolnation (§ § § §) och deras omvälvande eftermiddagsspelning. Omvälvande därför att jag just kvällen innan lyssnat på deras färska album ”Megalithic symphony” och stämplat det som obegriplig, på gränsen till tramsig, synthpop. Döm då om min förvåning när Aaron Bruno, mannen bakom namnet Awolnation, på scen arrangerat om hela sin låtkatalog och istället bjuder på högkvalitativ hardcorerock.

Med material från sina båda fullängdare, och givetvis för mig en hel del okänt, lyser Aaron Bruno med band som en av festivalens stora överraskningar! Och när han framåt slutet av spelningen förklarar att han inte vill sätta en etikett på sin musik just för att musik är något som ska kunna avnjutas av alla, oavsett kön, läggning eller hudfärg, är det bara så att jag gillar honom ännu mer. I mina ögon behövs nämligen en hel del mer av det tänket, faktiskt i de flesta scener men framför allt i den amerikanskt hårdrockiga.

En gammaldags uppstyrd blinddate (jag saknar för tillfället min mobiltelefon och har varit tvungen att planera eventuella möten under festivalen via mail innan avresa, precis som om det vore pre-iPhone-eran igen), ett tältuppsättande och en missad Terrible Feelings-spelning senare råkar jag av misstag/på grund av gott sällskap hamna framför Fiesta, festivalens största scen minuterna innan albumaktuella estradörerna i The Hives (§ § §) intar scenen. På gott och ont är allt precis som vanligt, de simplaste av gitarriff är fortfarande likadana, Pelle Almqvist är fortfarande lika klädsamt enerverande och till skillnad från de höga trollkarlshattarna är kvintetten lika mycket en fröjd för ögat som alltid.

Och det är nog de de gör bäst, för även om kända allsångspärlor som ”Hate to say I told you so” och ”Main offender” var för sig är rätt njutbara punkrockhits infinner sig lätt en mättnadskänsla efter att ha hört ett band spela samma låt ungefär tjugo gånger. Men snygga är de!

Efter att otroligt nog ha blivit postivit överraskad av Den Svenska Björnstammen (de kan inte bara tramsa utan de kan uppenbarligen skriva texter med hög igenkänningsfaktor om livet också, vilket jag inte visste) beger jag mig inte helt engagerat, men ändock nyfiket mot kvällens sista hårdföra akt, nämligen Raised Fist (§ §) på den något mindre Chiliscenen.

Efter att tillfälligt ha förlorat mitt sällskap för kvällen återstår inte särskilt mycket annat än att placera mig relativt långt fram och ta in detta, i mångas ögon helt fantastiska hardcoreband. Inledningen med en maffig ljusramp som bokstaverar bandets namn imponerar stort, men bara sekunder senare rasar hela illusionen samman i ett kaos av rökpelare och pyroteknik värdig ett schlagerbidrag signerat självaste E-Type. Nog för att jag inte haft särskilt mycket med Raised Fist att göra på ett ganska bra tag, men den fruktansvärt överdrivna scenshowen tillsammans med att det knappt återstår ett enda uns hardcore i deras numera relativt polerade metal, är faktiskt nog för att få mig att känna mig lite ledsen.

I stunden antecknar jag att betyget, i den mån jag ens vill dela ut något, blir en ensam §, men så här i efterhand inser jag att det fortfarande är ett ordentligt jävla röj på de fem, och även om hardcoren är borta från musiken är den bevisligen inte borta från medlemmarnas nackar, armbågar och ryggrader. Och då menar jag inte tatueringsmässigt utan rörelseschematiskt.

På grund av en mördande kyla, ett regn av proportionen ”oavbruten käftsmäll” och diverse trevligheter värdiga en festivalcamping i juni, och i samband med en näst intill total avsaknad av sevärda akter på scenerna valde jag att helt sonika ställa in min musikjournalistiska medverkan under fredagens Siestafestival. ”Nya tag i morgon” var nog tanken för stunden, men när det på lördagmorgonen fortfarande inte skärpt till sig där uppifrån blev lördagen snarast en utmaning i hur länge man orkar härda ut innan kapitulation.

Efter gatloppet mellan camping och bilparkering, med full packning (jag lovar, vi fick utstå betydligt mer än ett ”Hallå, det är en dag kvar!” på den kvartslånga promenaden) är det dock dags för Vånna Inget (§ § § §) att försöka skaka liv i en frusen festival (eller skaka liv i en trasig värld, som refrängen egentligen är). Halvtvå på eftermiddagen i ett ogästvänligt Hässleholm visar sig dock inte vara optimalt för ett ösigt punkband, utan på en scen med enligt uppgift kapacitet för en publik 7000 gör de sitt yttersta för de max femtio som orkat sig ut.

Och det spelar faktiskt ingen roll, Vånna Inget visar ytterligare en gång att de inte är något annat än det de utger sig för att vara, och med endast mitt sällskap om tre, och ungefär lika många till lite längre bort, vid kravallstaketet dundrar de sig igenom nästan hela sin katalog (fullängdare plus vinylsingel) på exakt samma sätt som om de faktiskt fyllt området framför scenen till brädden. Och visst letar sig en tår eller två ut ur ögat under ”Nödsignal”, precis som alla andra gånger, just för att Karolina Engdahl verkligen sjunger om känslan min egen hemstad och dess befolkning lämnar mig med ungefär varje helg.

Molnen försvinner, kylan består och magen har fått mat. Vad kan då passa bättre än lite klassisk skatepunk från lundakvintetten Atlas Losing Grip (§ § §)? Inte särskilt mycket, visar det sig, då publikuppslutningen så här närmare två timmar senare faktiskt blivit betydligt bättre och solen håller sig framme åtminstone nästan hela tiden. Med kängor som ”State of unrest” och ”All in a day’s work” från just albumet ”State of unrest” har jag hunnit bekanta mig ytligt med bandet, och med tanke på deras intensiva turnérande annorstädes är det med största säkerhet långt fler än jag som tar tillfället i akt att se dem live för första gången denna lördagseftermiddag.

Och det är full fart från början till slut, varenda avancerad melodislinga (för sådana finns det gott om, kan jag lova), varenda körstämma och vartenda oproportionerligt högt hardcorehopp sitter precis där de ska, och frontmannen Rodrigo Alfaro (ex-Satanic Surfers) har, åtminstone av rösten att döma, inte åldrats en dag sedan sist.

Precis som tidigare år, eller åtminstone förra året, finns det en scen för mindre etablerade band på området, där man om man som jag intresserar sig för ny musik faktiskt kan hitta en hel del nya bekantskaper. Så är dock inte fallet i år, utan enda gången jag bemödar mig med detta är när jag får chansen att se Martin Månsson Sjöstrand Trio (§ § §) för tredje gången. Sitt namn till trots är det ingen jazztrio vi snackar om här (eller?) utan snarare någon slags instrumental dissonant surfpunkhardcorepop.

Bandet återfanns tidigare under namnet Turbine Powered Heroes och har således en del år på nacken, men detta är inget som märks utan Martin Månsson Sjöstrand är alltjämt ett yrväder på scen. Tillbringandes mer tid framför monitorerna, i fotodiket eller till och med i publiken snarare än på gängse plats på scen är det allt som oftast full action på en MMST-spelning, och det skramlar, skaver och skär om både gitarr och bas mest hela tiden. Det bestående intrycket är dock att det var betydligt mer underhållande för en månad sedan när trion öppnade för fantastiska Tera Melos i Malmö, där det istället för ett överdimensionerat fotodike klättrades runt på restaurangbord.

Men hur som helst är det en utmärkt blandning av kvalitet och ren dumglädje vi bjuds på, och för att beskriva bandets musik väljer jag att citera min vän Andreas efter hans första möte med dem – ”som att befinna sig i huvudet på en syfilissjuk cirkusdirektör, fast på ett bra sätt”.

Med en kraftigt begränsad speltid och inklappning i hopp om extranummer sätter Martin Månsson Sjöstrand själv ord på känslan för dagen med avslutningsorden ”Vi får inte spela mer, de blir arga då. Det finns ingen rebell kvar i den här gamla kroppen”. Undertecknad tänker i liknande banor och konstaterar ”det är nästan bara NOFX kvar, och det finns ingen längtan efter pubertetshumor kvar i den här kalla, frusna kroppen”. Och om någon till äventyrs skulle undra varför den här rapporten publiceras först nu är det just därför – jag har varit sjuk!