Kursiv text av Maria van der Lee, resterande av Larsa Carlsson

När amerikanska division tre-gäng blockerar de stora scenerna gång efter annan är inte den ostadiga väderleken huvudanledningen till att besöka tältscenerna. Innanför den större av de två uppspända jättedukarna har sommarhettan hittat in. Besökarna är många, unga och pigga i benen när norrländska nykomlingarna Vildhjarta (§ § § §) vrider upp reglagen. Mycket av både sound och koreografi är lånat av djent-pionjärerna Meshuggah, förädlat och försett med egen prägel. Synkroniserade hårmanar slår i backen till ena taktbyten knasigare än det andra.

Hudiksvallssextetten har kommit väldigt långt med bara en platta i bagaget. Valpstadiet är redan förbiklivet. Djent har fått ett band med spännande norrländsk mörkertouch, som fungerar lika bra på skiva som på scen. Det melankoliska ihop med progressiv dödsmetall betalar sig bra i den upprymda publiken där delar av den dansar loss i en skönt fläktande circlepit. Till och med i de lite mer tillbakadragna instrumentala partierna skuffas och knuffas ynglingarna, vilket får undertecknad att känna sig extremt gråhårig och stelopererad.

Känslorna från den på sina håll väldigt vackra skivan ”Måsstaden” finns med även på scen, synnerligt exponerade i den fantastiska biten ”Traces”. Det som ligger Vildhjarta i fatet är att materialet trots särprägeln är aningen för repetitivt. Men det avfärdar jag som en barnsjukdom.

Inget krångel, inga konstigheter. Bara ren death metal. Ungefär så skulle en slogan för Unleashed (§ § §) kunna låta. Det är den linje bandet har hållit sedan 1989 och det är uppenbarligen nog för att fylla ett tält på Metaltown även 2012. Frontmannen, tillika basisten, Johnny Hedlund styr sitt drakskepp till band med stadig hand genom en farled kantad av kompomisslösa kampsånger för de rättrogna. Med lättgreppade refränger dras åskådarna med i skanderandet av ”Destruction (of the race of men)”, ”The longships are coming” och mysiga ”Your children will burn”, för att näma ett par av de hymner som framförs. D-takterna sitter där de ska och gitarristen Fredrik Folkare låter publiken smaka på både ett och två smaskiga solon av riktigt hög klass. Från senaste plattan ”Odalheim” kommer ”The great battle of Odalheim”, som utan bekymmer smälter in bland äldre material eftersom Unleashed är allt annat än inkonsekventa i sitt låtskrivande. Det märks att Hedlund själv är ganska förtjust i sina refränger; han tar gärna om dem en extra gång för att åter få höra publiken vråla med. Har man så pass hängivna åhörare går det utmärkt att göra så. Dock blir likriktningen i materialet något långrandig och man undrar om inte setlisten hade kunnat komponeras annorlunda för en större variation.

Ansiktet har sjunkit ihop en aning, men annars ser Joey Belladonna likadan ut nu som 1987. Anthrax (§ § §) stod i skuggan av Metallica, Slayer och Megadeth på fjolårets Big 4-spektakel på Ullevi, men tillåts här breda ut sig.

Personligen är jag ett större fan av John Bush-eran (1993-2003) än de med Belladonna som chefspudel och saknar därför en knippe låtar som ställts åt sidan. År 2012 känns ganska många av de kvartssekelgamla gladthrashbitarna mossiga. Scott Ian, Charlie Benante, Frank Bello, Rob Caggiano och Belladonna kan sina låtar i sömnen och det märks, både positivt och negativt. Det känns därför riktigt skönt att bandet har en relativt färsk platta med sig (”Worship music”, 2011) att bromsa upp den totala nostalgifaktorn med.

Ett värdigt farväl istället för ett abrupt och sorgligt slut. Det är vad medlemmarna i Nasum (§ § § §) vill ha ut av den tack-och-adjö-turné som de inledde i Örebro för en månad sedan. Sångaren och gitarristen Mieszko Talarczyks bortgång i tsunamin 2004 satte punkt för bandets karriär, vilket legat och gnagt hos resterande medlemmar sedan dess. Nu får de en chans att avrunda historien om Sveriges mest lysande grindcore-orkester på sina egna villkor och det unnar man dem verkligen.

Sångarpositionen har intagits av Rotten Sounds Keijo Niinimaa, ett val som i mitt tycke är det enda rimliga. Jag var på plats i Örebro när turnéstarten gick av stapeln och den anspänning som låg i luften då var högst påtaglig. Skulle detta bli ett kärt återseende av episka mått eller ett rent misstag? Premiärnerver och ruttet ljud gjorde spelning nummer ett till en upplevelse med blandade känslor där succén ännu inte kunde bekräftas. Med en USA-turné i ryggen och ett betydligt mer uppvärmt band blir framträdandet på Metaltown dock precis den fullträff man längtat efter.

Bortsett från ett par tekniska missöden i början och något svajigt trumljud visar Nasum med all önskvärd tydlighet varför deras namn för evigt står inpräntat i extremmetallens förteckning över tidernas största och mest inflytelserika akter. Det är ett jävla pisk helt enkelt! Anders Jakobsons trumstockar spelar en avgörande roll för det faktum att varje låt blir en snortajt och samtidigt ursinnigt svängig käftsmäll som får ens halter av adrenalin och endorfiner att skjuta i höjden. Ljuvligt dynamiska ”Scoop” får varje närvarande nacke i publiken i gungning. ”Shadows” tillägnas Mieszko, vilket är en fin gest. Mindre smickrande för George W. Bush är det att Keijo dedikerar ”The smallest man” med inledande text som lyder ”you’re such a whore” till honom. Den finska sångfågeln tar sitt hedersuppdrag på stort allvar och har arbetat hårt med att anpassa sin röst till Mieszkos sångstil och arrangemang. Resultatet visar att Nasum valt rätt man för detta ansvar. Kanonlåtar som ”I see lies”, ”I hate people” och ”Inhale/exhale” får precis den behandling och de publikreaktioner som de förtjänar. Succén är ett faktum.

Föga förvånande finns det de som ställer sig tveksamma till ett Nasum utan den betydelsefulle frontmannen, men ser man saken ur bandets synvinkel är det fullkomligt begripligt att de vill göra denna sista turné. Uppenbarligen är det många fans som välkomnar möjligheten att höra alla favoritlåtar live igen och jag hade inte velat missa detta för alla grindkepsar och Brutal Truth-tishor i världen.

Atlanta-kvartetten Mastodon (§ § §) utgör ett av festivalens större dragplåster, vilket får ses som ett kvitto på den nivå av storhet som bandet uppnått. Det känns inte som att det var särskilt längesedan de kom till Sverige i egenskap av förband men mycket har hänt sedan dess. Album som ”Leviathan” och ”Blood mountain” har erhållit klassikerstatus medan senare utgåvor i viss mån delat anhängarna i ett läger som gillat utvecklingen mot en högre koncentration av proggrock och ett som föredrar det mer hårdslående Mastodon.

Tyngdpunkten i aftonens framträdande ligger på låtar från senaste albumet ”The hunter”, vilket antyder att bandet hellre vill stå för var de befinner sig idag än hemfalla åt att leva vidare på gamla meriter. Det har jag all respekt för, i synnerhet då det är ett  piggt Mastodon med bra tryck vi får möta idag. Särskilt den sjungande basisten Troy Sanders verkar vara på sitt allra bästa humör och bränner av många stora leenden och lekfulla poser. Riktigt intensivt blir det dock aldrig och med tanke på vilket band det är vi snackar om har man rätt att förvänta sig ännu lite mer. En avslutning i form av ”Blood and thunder” sitter ändå fint och självklart vet Mastodon precis vad de gör när de lämnar sin publik med denna storfavorit.   

Trummorna smattrar likt kulspruteeld utan slut. Basmullret tillsammans med de två distinkt riffande gitarrerna formar tillsammans en jättestor boxningshandske som trycker in bröstkorgen. Jag gillar det inte, jag formligen älskar det. Ljudet är så perfekt att det känns närmast löjligt.

Naturromantiska Gojira (§ § § §) spelar en väldigt komplicerad form av death metal, som kräver konstant fokus från de fyra medlemmarna. Du finner garanterat inte killarna smådragna i backstagebaren timmarna före gig. Fransmännen har gjort sig kända som ett knivskarpt liveband som tar sitt uppdrag på största allvar. Och så verkar det förbli, med tillägget att de höjer nivån med varje ny turnévända.

En klar fördel med tältscen är att publikresponsen blir markant tydligare. Jag är nog inte ensam om att känna hur armbehåringen reser sig när jublet ekar gränslöst av att Joe Duplantier drar igång en låt. En företeelse som återkommer uppträdandet igenom. Bayonne-kvartetten blir kärleksfullt bemötta av den stora skara som slutit upp i konkurrens med Mastodons uppträdande samtidigt på annan scen. Circlepiten är av imponerande storlek och den gamla klassiska grenen crowdsurfning har hittat tillbaka.

Killarna har växt kolossalt med de två senaste givarna och formkurvan pekar spikrakt uppåt. Titelspåret till den om dryga veckan kommande”L´enfant sauvage” cementerar faktumet.

Den som var på plats på fredagen, alternativt den som har läst Slavestates rapportering från Metaltowns första dag, vet att Göteborgssönerna In Flames gjorde en något blekare insats än förväntat. Upp till bevis idag då för västkustens andra stolhet Dark Tranquillity (§ § § §). Vi kan börja med att konstatera att dessa gossar lyckas hålla en ansenlig publik kvar på plats till det sista ackordet trots att giganterna Slayer gått på scen en bit bort. Det säger ganska mycket om den pura glädje de sprider spelningen igenom. Ingen vill missa ett ögonblick av denna Dark Tranquillitys kärleksstund med hemmapubliken.

Sångaren Mikael Stanne är för det mesta en solstråle i mänsklig form, så också idag. Han fullkomligen rinner över av glada tillrop och tacksamhet gentemot sina åskådare och får ett överväldigande gensvar tillbaka. Det tjoas och sjungs med genom välspelade och slagkraftiga versioner av ”Misery’s crown”, ”Treason wall”, ”The mundane and the magic” och starka spår som ”The sun fired blanks” och ”Dream oblivion”. Inför sistnämna nummer annonserar Stanne sin intention att färdas till ljudteknikern med publikens hjälp och gör mycket riktigt så. När han åter placerats på scen av alla välvilliga händer är han märkbart förtjust. Innan bandet och publiken motvilligt skiljs åt ges vi en pampig ”The fatalist” som befäster värmen i denna upplevelsen längst in i hjärteroten.

När introt till ”South of Heaven” klingar tystnar galoppbanan. Frälsningen från det goda står på plats på festivalens största scen. Extremmetallvärldens kanske högst aktade band heter Slayer (§ § § §) och behöver egentligen inte göra mer än att släppa av en brakare i mikrofonen för att fansen skall tycka att det är det bästa de någonsin har upplevt.

Med en enorm Marshall-vägg som fond kan Kerry King, Tom Araya och Gary Holt spela ut alla sina ess. Ett tryck som känns i ben och märg svävar runt i den småkyliga kvällsluften. Denna kväll ger de amerikanska veteranerna skäl till epitetet ”världens hårdaste band”.

I gubbarnas kortlek finns det fler än fyra kort med högsta värde. Till min stora förtjusning finns det ofta undanskuffade paradnumret ”Seasons in the abyss” med på kvällens spellista tillsammans med obligatoriska hits som ”War ensemble”, ”Jesus saves” och ”Angel of death”. Tom Araya som åldrats med tjugo år sedan fjolårets ”Big 4” ser inte bara hemsk ut – hans morbida mellansnack är förmodligen inget han viskar i örat på frugan. Men han kan sina ord vid det här laget, och de som bevittnat Slayer fler än två gånger kan mellansnacket lika ordagrant som upphovsmannen.

Slayer är idag ett band fyllt av krämpor. Araya tar det lugnt med headbangandet sedan steloperationen och Jeff Hannemann är fortfarande sjukskriven. Hans ställföreträdare, Exodus-gitarristen Gary Holt sköter dessbättre sitt jobb klanderfritt. Som en vitamininjektion piggar han upp vänsterflanken betänkligt, med svettigt headbangade under de åttio minuter Slayer står på scen. Avslutningen med ”Raining blood” stansar in ett redan fastslaget faktum för kvällen; Slayer regerar fortfarande!

Avslutningsvis. Göteborg är en regnig stad. Metaltown har blivit besökt av ihållande lågtryck sju av tio gånger. Av den anledningen skulle jag vilja se en förändring. Byt bort en utomhusscen mot en extra tältscen. Ett upplägg Roskildefestivalen framgångsrikt kör efter. I övrigt tummen upp för ett förbättrat festivalområde utan flaskhalsar. Årets upplaga bestod mestadels av gammal skåpmat, där de tre största namnen (In Flames, Marilyn Manson och Slayer) varit headliners tidigare. Ett bredare och mer spännande startfält till nästa år skulle smaka fint.