Inne på Truckstop Alaska vandrar Chris Spencer runt med bestämda steg och en minst lika bestämd blick. New York hårdaste noiserocktrio är på turné med sludgegänget Big Business och är i kväll i Göteborg. Bandets ledargestalt, sångare, gitarrist och ende originalmedlem letar efter något. Hans jakt avbryts när bandets merchandiseförsäljare ropar på honom, pekar på mig och förklarar att ”this is the guy”. Chris hälsar artigt och säger:

– Ursäkta mig, jag var på ett uppdrag.

På jakt efter någon att bli intervjuad av? Knappast. Chris hittar en av de som jobbar på Truckstop Alaska, följer med in bakom serveringen och kommer några sekunder senare ut därifrån med två flaskor, en Jack Daniels och en spritsort jag inte känner igen.

Alkoholen förpassas till de två bandens gemensamma loge. Big Business-sångaren tillika basisten Jared Warren röker en cigarett där inne, medan samma bands trummis Coady Willis (som på turnén också vikarierar för Unsanes trummis Vinnie Signorelli) klättrar i ett rep som hänger i taket.

– Dave, vi ska göra en intervju, säger Chris till Unsanes basist (Dave Curran).
Chris tar med mig till vad som liknar ingången till en skrubb.
 

"Detta är det enda bandet jag någonsin har velat spela med, det enda jag har velat göra." Chris Spencer

Det enda bandet

– Hur skulle jag beskriva den? Jag vet inte, säger Chris om Unsanes nya platta ”Wreck”, som släpptes i mars.

Han funderar en sekund till.

– Nej, jag vet inte. Det är väl noise:ig rock som är väldigt urban. Jag försöker undvika att förklara för folk vad vår musik är.

Varför ska man köpa den här i stället för ”Scattered, smothered and covered” (1995)?

– Uppenbarligen för att den här är nyare, flinar Chris.

Men om man inte äger någon Unsane-platta sedan tidigare?

– Oh. Ehm… den här är mer välutvecklad än tidigare plattor. Den tog längre tid att göra och det finns mer innehåll. ”Scattered, smothered and covered” var väldigt snabb och spontan.

”Wreck” är den första Unsane-given på fem år, då föregångaren ”Visqueen” släpptes 2007. Någon särskild anledning till att det dröjt så länge finns inte, snarare flera små.

– Jag vet inte. Vi har gjort andra saker. Dave har spelat i ett band som heter Pigs. Jag bodde i Berlin ett tag, gjorde ett soundtrack till en fransk film som heter ”The pack” (”La meute”, 2010). Och jag hade ett band i Berlin ett tag också.

Det sistnämnda syftar till bandet Celan, som Chris Spencer bildade tillsammans med Ari Benjamin Meyers (keyboard, Einstürzende Neubaten). Kvintetten kompletterades av gitarristen Niko Wenner (Oxbow), basisten Phil Roeder (Flu.id) och trummisen Franz Xaver (Flu.id) och släppte plattan ”Halo” år 2009 (kolla upp genast!). Men att Unsane skulle återuppta verksamheten var skrivet i sten.

– Detta är det enda bandet jag någonsin har velat spela med, det enda jag har velat göra. Men ibland händer det att man träffar nytt folk och tänker att det vore coolt att göra en skiva med den där snubben.

Känner du ibland att ni är fångar i Unsanes sound?

– Nej, det här är det sound som jag vill spela. Det är vad jag vill göra.
 

Oljud som inspiration
Chris vaggar fram och tillbaka, lutar sig mot dörrkarmen från och till och sträcker sig mot detaljer i bakgrunden. Han är aldrig otrevlig på något vis, men han verkar inte känna sig helt bekväm i intervjusituationen. När jag frågar om vad Unsane inspireras av i dag tror jag först han driver med mig.

– Billarm, svarar han korthugget och fortsätter:

– Konstiga ljud och oljud. Jag brukar vandra runt i New York med mikrofoner vid handledarna och spela in ljud.

Dave kommer traskande.

– Behöver ni mig till intervjun?

– Ja, svarar Chris genast.

Chris berättade precis att ni inspireras av billarm?

Dave skrattar.

– Ja, och tåg och oljud från byggarbetsplatser. Jag sa nyss att vi går runt med mikrofoner på handlederna, fortsätter Chris.

Seriöst, gör ni det?

– Ja, säger sångaren och tittar på mig som om jag är en idiot för att ha ifrågasatt det.

– På ”Visqueen” använde vi jättemånga av de ljuden vi spelade in. Men jag tror inte vi la in något av det på den här skivan, säger Dave.

Har ni någonsin spelat in ljud som ni inte velat använda för att de är för konstiga?

– Nej, nej, säger de i mun på varandra.

– Ju konstigare desto bättre, tycker Dave.

Originalitet
Så, där har ni det – Unsane låter som de gör för att vardagen i New York är full av oljud. Någon musik inspireras trion inte alls av. I synnerhet inte nytillkommen sådan.

– Ny musik?

Dave ser ut som ett levande frågetecken när jag tar upp frågan. Chris bara skakar på huvudet.

– Det finns många bra nya band där ute, som Keelhaul eller Big Business. De är jättebra, men de är snarare kamrater som man tar med på turné, menar Dave.

– Vi tar inte särskilt mycket inspiration från skivor, det handlar bara om vad vi vill göra. Det är inte precis så att vi hör något bra och tänker ”Det är en bra idé, vi snor den”. Nej, om något vi gör låter för likt något annat så dumpar vi det. Vi vill skriva originellt material, vi vill inte återskapa någon annans idéer, säger Chris.

Dave tar vid:

– Men självklart, när jag var yngre och började spela inspirerades jag mycket av AC/DC, The Stooges och sådant. När man är ung försöker man efterlikna sina idoler, men sedan hittar man sin egen grej efter ett tag och då lämnar man influenserna bakom sig.
 

Stor stad – många rövhål

Unsane har aldrig avvikit nämnvärt från sin musikaliska stig – ilsken rock med gott om distorsion och oljud. Just det förstnämnda prefixet, det här med att musiken i allmänhet och Chris i synnerhet låter så arg, bör vara det som flest lagt märke till när de lyssnat på Unsane.

– Jag har dåligt temperament, mumlar Chris innan han och Dave brister ut i gapskratt.

– Nej, men det har att göra med att musiken reflekterar hur det är att leva i en storstadsmiljö. Att handskas med en massa skit hela tiden. För mig personligen handlar det om att använda musik för att få ut stress och sådant ur systemet. Det känns bra, säger Chris.

Blir ni bättre människor av det?

– När jag var ung funderade jag: ska jag bli seriemördare eller starta ett band?
Sångaren rör händerna som en balansvåg.

– Eller polis, kanske. Av de tre gjorde jag rätt val.

Vad gör er arga i dag?

– Det jag precis sa till dig. Att bo i en stor stad…, börjar Chris.

Jag avbryter och ber om ett konkret exempel.

– Att folk är kukar, utbrister Chris.

– De är rövhål som sviker en och jävlas med varandra hela tiden. Sedan, att behöva betala skatt till en regering som bara åker över havet för att döda folk. De använder våra pengar för att förstöra andra länder. Det finns mycket skit. Har inte du några problem alls i ditt liv? Blir inte du upprörd av något?

Jo, visst.

– Där har du det. Alla har sina personliga problem. Jag skulle säga att många grejer, särskilt på ”Wreck”, handlar mycket om New York, att bo i en storstadsmiljö. Det är kommentarer på saker som gör mig förbannad.

Största problemet med New York tycker bägge två är att staden är överbefolkad. Enligt deras beskrivning tvingas folk nästan stå på varandra och Dave tycker det är klaustrofobiskt.

– Det är en konstant källa av...

Chris morrar.

Hypotetiskt, om ni flyttade ut till en liten stad – hade ni ändå kunnat skapa Unsane-musik?

– Vid det här laget – ja, förmodligen, säger Dave.

– Jag har byggt upp en massa skit, som en encyklopedi, att hämta grejer från. Och det finns alltid någon som är ett jävligt rövhål mot en, säger Chris.

När var någon senast ett rövhål mot dig?

– Precis innan den här turnén, säger Chris.

– Jag vill inte gå in på det, det är ganska personligt. Det var en totalt självcentrerad idiot som lurade mig på pengar. Men det är normalt. När man är runt många människor i en stadsmiljö gör man ofta misstag när man väljer någon att lita på. Det är en lektion man tvingas lära sig om och om igen, för man vill inte vara en kuk som inte litar på någon.