Med sitt första livealbum någonsin återspeglar den tyska kvintetten Morgoth sin mest utpräglade death metal-period i karriären, runt slutet av 80- och början av 1990-talet. 1991 gavs debutplattan ”Cursed” ut och i fjol, firade Morgoth med anledning av det ett tjugoårsjubileum genom att dokumentera bandets spelning på Way of Darkness Festival. Året innan hade de återförenats efter tre års uppehåll.

”Cursed to live” har cirka hälften av låtlistan hämtad från debuten med resterande halva plockad från de två första EP-plattorna ”Resurrection absurd” och ”The eternal fall” plus från fullängdare nummer två ”Odium”. Den tredje och sista, alternativrockinriktade, plattan innan uppehållet, ”Feel sorry for the fanatic”, har dock lämnats orörd. Inte minst för att den skiljer sig i allt väsentligt från det tidigare materialet.

”Cursed to live” har ett stort fokus på bandets säreget melodiösa death metal – med influenser hämtade både från den svenska och den amerikanska scenen – och en bibehållen tysk grundton i det brutala anslaget. Tendenser till thrash, som i ”Exit to temptation”, doom som i ”Sold baptism” och teknisk döds à la Death i ”Resistance” ger den variation som förtjänstfullt förhöjer det intryck ”Cursed to live” ger. Morgoth räds med andra ord inte stilskiftningar och genreöverskridande utsvävningar med välkomna avvikelser i både takt och tempo.

Tyskarna fick med tanke på deras förmåga att skapa potent death metal ett oförtjänt svalt bemötande under de mest kreativa åren. Morgoth har därför en väl bevarad skatt att plocka fram och som står sig mycket väl i jämförelse med samtida dödsakter. Vokalisten Marc Grewe har en aggressiv och intensiv och uttrycksfull stämma som parar som siamesisk tvilling med de hårda riff gitarrduon Harald Busse och Sebastian Swart matar fram i varierade formationer. Har man inte redan bekantat sig med Nordrhein-Westfalens stolthet är ”Cursed to live” i CD eller CD+DVD-format ett ypperligt tillfälle.

Svenska death metal-band poppar upp i parti och minut och förvånansvärt många håller en anmärkningsvärd hög nivå. Flertalet svenskskolade band lutar antingen åt det melodiösa hållet eller också har de lagt tyngdpunkten på ett oldschool/Sunlight-sound. Stockholmsdödsbandet Sectu tar avstamp i det senare men väver samtidigt med stilfull fingerfärdighet in även Nordamerikanska figurer i manglet.

Paradoxalt nog är det en association till franska Gojira som dyker upp när ”Gerra” rullar ut ur stereon. Det finns med andra ord en del finesser, stilgrepp och riffkonstruktioner som minner om vad Gojira eller möjligtvis även vad Mastodon skulle drista sig till under en förnimmelse av progressivt skapande. Sectu löper dock inte hela vägen ut med innovationer och progressiva tongångar utan nöjer sig med att krydda en generellt sett ganska typisk death metal med dessa krumelurer.

Förutom att snitsa till i sig gedigna strukturer har de på uppföljaren till och i jämförelse med debuten ”Inundate” även konstruerat en lång rad framfusigt medryckande riff. Den efter debuten nytillkomna gitarristen Anders Exo Ericson (Beyond Twilight, Sobre Nocturne) tar om möjligt ut svängarna än mer än sin föregångare Angel Dominquez och slirar ibland tyvärr iväg lite väl oförskräckt på den neo-klassiska tonskalan. Rytmsektionen har även den en huvudroll i Sectus instrumentering. Som på ”Inundate” är det vokalisten/gitarristen Stefan Lundgren (Sobre Nocturne, exNecromicon) och trumslagaren Calle Bäckström som trakterat basen även på ”Gerra”.

Trumkompet kretsar till stor del kring varierade former av teknisk och svängig rytmik – och blast beats med eftertryck. I par med drivande basgångar blir rytmkompet den förstärkande effekt som ger ”Gerra” en ovanligt brutal framtoning. Gitarrexkursionerna ger spetsen och den offensiva skärpan medan rytmsektionen lägger tyngden och det hotfullt dova i musiken.

Med Stefan Lundgrens dova men aggressiva growl som kronan på verket visar Sectu att de tagit ett par rejäla stöveltramp framåt med ”Gerra”. Förväntar man sig inte något extraordinärt eller extra ordinärt än oerhört välkomponerad death metal med skruv och stark dynamik har man en drygt fyrtio minuter intensiv upplevelse framför sig.