Tiden har stått stilla. Jag läser min gamla recension av Vintersorgs femte album ”The focusing blur” som kom ut någon gång på den gamla goda tiden när Slavestate fortfarande gavs ut som pappersupplaga och de musikaliska preferenserna ännu inte börjat solkas av erfarenhetens ofrånkomliga cynism och jag hade i stort sett kunnat återanvända den ordagrant här.

Andreas ”Vintersorg” Hedlund spelar fortfarande in högst kompetent musik där folkmusik och skogsromantik paras med mjukis-black metal. Allt med en övertydligt progressiv touch och snygga sångprestationer vars textkoncept man bara blir yr i mössan om man försöker fördjupa sig i.

Kvalitetsmässigt är det förstås en topprestation. Låtsnickrandet är kompetent och de smaskiga partierna staplas på varandra så väl om vi snackar det metalliskt hårda som det mer lismande skönsjungna. Men känns det särskilt relevant? Borde det inte ha hänt mer i Vintersorg-lägret sedan början av 2000-talet? Jag vet faktiskt inte. Samtidigt som jag hyser en stor respekt för band som vågar hålla fast vid sin grej trots att trender kommer och går är känslan när jag lyssnar på ”Orkan” att det här är väldigt gjort.

Jag har hört den här skivan förut om än i något andra former och med andra låtar. Att komma dragandes med en ”folk metal forever 2004”-flagga känns rätt otidsenligt 2012.

Däremot känns schlager-oandena a la 80-tal som dyker upp i inledande ”Istid” som om de kan få en revival.