Tony Iommi - ”Iron man – min resa genom himmel och helvete med Black Sabbath (bok)”
(Kalla kulor förlag) § § § §

Som Black Sabbaths pådrivare och ende konstanta medlem faller det sig naturligt att Tony Iommi är mannen som kan historien bäst om orkestern som ofta förknippas med epitetet ”hårdrockens gudfäder”. Med TJ Lammers hjälp finns den sedan förra året nerskriven för allmänheten och nu även översatt till svenska.

Tony Iommi föddes 1948 av Sylvie och Anthony Frank Iommi, som var första respektive andra generationens italienska invandrare. Uppväxten i brittiska Birmingham skedde under tuffa förhållanden, där aga i hemmet och slagsmål i skolan var en del av vardagen. När han senare fick upp ögonen för gitarrspel drabbades han av en ännu hårdare smäll; i en arbetsplatsolycka blev två av hans fingertoppar på högerhanden brutalt avkapade. Denna händelse blev helt klart avgörande för Iommis karriär; han vägrade ge upp. Gitarren anpassades efter hans nedsatta förmåga, vilket skapade ett nytt sound. Heavy metal var fött.

På trehundra sidor är hans närmare femtio år långa karriär nedskriven i korta, men väldigt många kapitel. Och fort går det. Från att ha bildats 1968 stod Black Sabbath på karriärens topp några år senare. Bilarna blev lyxigare, husen större och festandet spårade såklart ur. När Iommi på åttiotalet stod kvar som ensam originalmedlem hade bandet gått från att vara polarna som slogs för varandra till sönderbrända vrak med varsitt pengatörstigt management.
 

Iommi är en gentleman i boken. Det heter inte ”blondinen i logen sög av mig”, utan kort och gott ”jag hade damsällskap denna kväll”. Han återger även detaljerna kring sina kraschade äktenskap och svårigheterna kring att få träffa sin dotter. Och hur han träffade sin nuvarande fru, svenskan Maria Sjöholm (ex-Drain). Turerna kring Ozzy Osbourne, Glenn Hughes och Ronnie James Dio är något man som läsare aldrig kan få nog av, vilka det viks många sidor åt.

Det är mycket hjärta i denna självbiografi. Jag delar hans huvudvärk när han kämpar på under de mest sorgliga åren under åttiotalet, då bandmedlemmar kom och gick likt ett bemanningsföretag. Jag gläds åt att han lyckades försonas med Ronnie James Dio i tid och genomföra ”Heaven & hell”-projektet innan Dio dog. Han berättar öppet om hur han flydde Storbritannien tidvis för att komma undan skattmasen och hur komplicerat det kan bli när musikbranschen styr hans bands verksamhet med järnhand.

Tony Iommi är angelägen att berätta om sitt liv och sitt livsverk. Trots att han enligt sig själv var den som skrev låtar istället för att leva ut rockmyten till fullo, levde han ett liv som de flesta bara kan drömma om där pengarna kom buntvis, kvinnorna stod på rad och drogförrådet var oändligt. Med knivskarp precision återberättar han många lika härliga som vansinniga anekdoter efter alla dessa år. Mobbingen mot Bill Ward exempelvis, som nådde kulmen när Iommi var en hårsmån från att elda upp sin trummis.

Den idag sextiofyraårige legendaren hade från början denna sommar avsatt för en ny vända med Black Sabbath. Efter cancerbeskedet i vintras är dock prioriteringarna nya. Denna trista utveckling skedde dock efter att boken skrivits och finns således inte inkluderad.

Tillsammans med en liten pik till den något slarvige korrekturläsaren utnämner jag boken till årets främsta semesterläsning som gärna hade fått vara av dubbla omfattningen.