Det är vågat att satsa på feta händer i poker och siktar du på en royal straight flush måste du självfallet se till att ha bra kort. Svenska musikhögskolekillarna i Structural Disorder är tekniska spelare men ger sig här in i en för stor pott med för svaga kort.

Bandet presterar bra när det gäller att bygga upp snygga rytmiska upplägg som gifter sig med flashiga syntar. Men så fort de ger sig in i låtstrukturella bitar med sång fallerar korthuset. Sången kämpar halva tiden med att träffa toner och framstår som konstnärligt desperat. Det samma gäller growlen som blir krystad och malplacerad, som ett försök att väga upp avsaknaden av udd.

Det är inget fel med Structural Disorders ambition att spela högt men likt en övertänd gambler slänger bandet ur sig ett spretigt intryck. Bandet har inte tillräckliga muskler att spänna eller någon trovärdig mystik i sitt sound än. Structual Disorder är med andra ord fisken vid pokerbordet.

Att höra band utvecklas i massiva steg mellan två skivor är något mycket fascinerande. Amerikanska Allegaeon var redan på sin debut-EP ett tekniskt death metal-band att räkna med. På sin andra fullängdsgiv har musikerna tagit ytterligare ett steg och inkorporerat mycket mer melodier i den annars mycket extrema dödsmetallskruden.

Det är med en sällan skådad precision detta manskap briljerar i både brutalitet, melodi och låtskriveri. Även om det är ett överflöd av extravagans, vilket också är en essentiell del för den progressiva dödsmetallen, är den balanserad för att passa många öron utan att vara inställsam.

Det shreddas men bryts av med melodier. Det blastas men varieras med gung. Det plockas riff i ljusets hastighet men används samtidigt smäktande ackordutläggningar. Det är i många avseenden perfekt headbanging som många gånger blir mycket vacker i sin brutalitet.

När Ezra Haynes growlar i "Timeline dissonance": "Somebody has their timeline wrong" kan jag dock inget annat än att flina åt faktumet att death metal-brutalitet bryter sig in i Mark Zuckerbergs omtvistade Facebook-värld.