Franska Gojira lyckas bättre än de flesta andra nu verksamma band med att producera en form av metal som känns både modern och angelägen på riktigt. Fram till och med detta deras femte album har de med bibehållen integritet snickrat vidare på sitt sound, där trådar som löper bakåt mot äldre (kanske främst amerikansk) death metal flätas samman med samtida strukturer i form av rytm och teknik. Ytterligare trådar verkar flyta ut i rymden, mot en ännu okänd framtid som i Gojiras händer blir till ljud som vi kan förnimma.

Mest slående på ”L’enfant sauvage” (fritt översatt: det vilda barnet) är de många fina detaljer som varje spår bjuder på. Från välplanerat haltande riff som får örat att snubbla och reagera till udda ljud som glimtar till och överraskar såväl som episka stråk att svepas med av. Hela skivan igenom känner man av den fingertoppskänsla med vilken fransmännen satt ihop sitt verk och resultatet är grymt snyggt. Runt nästa hörn väntar hela tiden något nytt och lika överraskande, Gojira gör sällan det man förväntar sig i nästa stund. Det är uppfriskande.

Den övervägande stämningen på skivan är dyster, karg och hård. Man får stundvis känslan av att sitta på ett tåg som rusar fram i natten mot en okänd (men garanterat ödesdiger) destination, medan man är under beskjutning från en armé av robotar med futuristiska maskingevär. Okej, det är lätt att låta fantasin skena iväg, men sådana bilder dyker faktiskt upp i mitt huvud när jag lyssnar på exempelvis öppningsspåret ”Explosia”, kompromisslösa ”The axe” eller fullkomligt ursinnigt hamrande ”Pain is a master”.

Med gott om maskinella ljud och industriminnande strukturer framstår ”L’enfant sauvage” som ett mycket passande soundtrack till den värld vi bebor idag, vilken riskerar att stå i brand vilken dag som helst. Låter det deppigt? Visst, någon solskenshistoria berättar inte Gojira, men samtidigt är det hela så smart och stiligt komponerat, och inte minst fullt av vackra harmonier mitt i det vassa, att man inte kan annat än njuta av domedagshymnerna. Mässande ”The gift of guilt” med skivans mest framträdande ”refräng” erbjuder för övrigt lyssnaren ett ypperligt tillfälle att ursinnigt skråla med när ridån går ned.