Luleås death n´roll-stoltheter Helltrain tuffar vidare. Tredje given i ordningen heter ”Death is coming” och fortsätter på den inslagna banan – lättsam och väldigt tung partymusik. Motörhead möter Entombed i Elvis Presleys tightaste scenkläder. Sångare i bandet är Pierre Törnqvist och kan förklara tankegångarna kring det månaden gamla skivsläppet. 

– Själva musiken har vi nog inte funderat så mycket kring, den blir ju som den blir, vi har en ganska god bild av hur Helltrain ska låta vid det här laget. Däremot blev det ju mycket annat som är nytt i och med att vi gjort allt själva den här gången, istället för att låta gagerna gå ner i fickan så investerade vi pengarna i en egen studio som vi har spelat in alla instrument i.

"Vi har skrivit låtar och spelat in skivor men allt det andra har vi fullständigt skitit i."

Liksom tidigare är sången och mixen gjord tillsammans med Daniel Bergstrand. Pierre tycker att det är skitkul att skapa något som är ens eget, även han medger att tolv timmars skrikande med en procentpiska som bara slår hårdare och hårdare kan kännas jobbigt.

– Det känns som att vi hittat vår grej. Det roliga är att det tog så lång tid att ta sig dit, det är ju resultatet av 25 års irrande i de musikaliska katakomberna. När jag hör Helltrain hör jag allt det jag vuxit upp med och älskat, det är Kreator, black metal, punk, hårdrock och rock n´ roll i en salig jävla blandning.

Det finns inga genvägar

Det har gått åtta år sedan senast Helltrain medverkade i Slavestate, då aktuella med debutplattan ”Route 666” som skenade in många recensenters trygga famn. Då låg bandet på Nuclear Blast och många förväntade sig att de skulle bli ett ”namn”. Men så blev det ju inte.

– Det beror ju på vad man menar med ”namn” också. Vi är ju ett ”namn” i den meningen att vi är rätt respekterade som musiker på sina håll men vi har ju aldrig ”slagit igenom”. Det är också något vi aldrig kommer att göra, den slutsatsen har jag kommit fram till. Vi har alltid varit alldeles för motsträviga till turnéer. I unga dagar tackade vi nej till svängar med bland annat Rotting Christ. På äldre dagar har vi sagt nej två gånger till Bloodhound Gang, och där talar vi om ett gäng som sålt över tio miljoner skivor.

– Vi har dock definitivt skärpt till oss och har spelat en del gig de senaste åren men vi är ju fortfarande väldigt långt ifrån den kvantitet som krävs för att ett band ska ”breaka”. Vi har aldrig gjort några hundår ute på vägarna och har inte heller ambitionen, det får ta den tid det tar. Men för ett metalband som vill ”slå igenom” finns det inga genvägar, det är bara att spela, spela, spela som gäller. För mig är det stort nog att få åka iväg till Moskva på helt fantastiska one off-prylar där folk är fullkomligt vansinniga. För många band ligger det nog nära till hands att skylla på andra omständigheter än en själv vad gäller måttet på framgång men efter att ha pysslat med det här så länge så tycker jag att vi är precis där vi borde vara. Vi har skrivit låtar och spelat in skivor men allt det andra har vi fullständigt skitit i.

Platta nummer två, ”Rock n´roll devil” (2008) fastnade i ett otillgängligt hål och blev totalt förbisedd. Vad hände egentligen?

– Det började med att jag blev uppringd av Jimmy Pop, sångare i Bloodhound Gang som hade ett eget bolag nära knutet till Universal Music. Han hade bland andra H.I.M där i sitt stall och var helt såld på Helltrain. Först slantade han upp en rejäl peng åt Nuclear Blast för att få släppa första plattan i USA och inför andra plattan tyckte Nuclear Blast att vi kunde signa direkt med honom istället, så vi gjorde det.

– Budget- och supportmässigt var det väl inga större fel men däremot gjorde de en del grova missar. Vi var lovade att plattan skulle släppas i Europa vilket aldrig hände och sedan fattade de aldrig hur man säljer ett metalband. Det där med promotion och sånt begrep de sig aldrig på. De var vana vid de framgångar de haft med H.I.M och andra kommersiella akter och trodde väl att det skulle gå lika lätt med Helltrain.

Gratis är bättre

”Death is coming” lanseras med viss skivbolagshjälp, men bandet erbjuder även gratis nedladdning av de tio spåren. Pierres insyn i branschen säger att det inte är hjärnkirurgi skivbolagen sysslar med och att de bättre klarar sig på egen hand.

– Jag ser det inte alls som en sista utväg utan snarare som att vi går i främsta ledet. Skivbolagen försöker fortfarande leva kvar i en urtid där kedjan av hyenor som ska ha del av den lilla kakan är så många att det sällan blir något över till den som släpade maten till bordet.

– Internet och den nya tekniken erbjuder fantastiska möjligheter till både promotion och distribution för den som är villig att lägga ner lite arbete själv. Min teori är att vi genom att låta folk ladda ner vår musik gratis skapar ett större intresse för bandet, och har fler hört oss kommer det fler till konserterna, då kan man höja gaget och sälja mer merch, men framför allt är det fler som lyssnar och det är ju vad musik handlar om egentligen – att folk ska lyssna.

– Om vi skall backa bandet och återgå till den där skivbolagsmodellen skulle vi kanske sälja mellan 5000 och 10000 skivor. Det är siffror vi passerade i folk som lyssnat redan efter att ha haft ute den nya plattan i en vecka på nätet. Kidsen idag är inte intresserade av några jävla plastbitar med musik, de vill ha det i telefonen, i datorn, i sin Ipod – och vi ska inte vara de som hindrar dem.

Sedan förra skivsläppet har Helltrain lämnat trioformatet för att numera stoltsera med fem medlemmar. Pierre, Patrik Törnqvist (gitarr, piano) och Oskar Karlsson (trummor) har förstärkts med forna The Duskfall-duon Mikael Sandorf (gitarr) och Mats Järnil (bas). Att ha brorsan med i bandet är inget som hämmar Pierre.

– Vi har alltid haft en jävligt bra relation. Jag är äldst men det är fan osäkert om jag bestämmer längre, i yngre dagar var jag en jävla diktator vad gällde musiken men Patrik har blivit en sån tjurgubbe nuförtiden att han till och med åsidosätter vår grundläggande regel att om två personer inte gillar ett riff så får den tredje inte använda det. Oskar är en del av denna ekvation.

På debuten sjöng ni om Göteborgskravallerna. Är det några nya händelser som hamnat på ”Death is coming”?

– Den sista låten, ”Leppings Lane”, har stark anknytning till läktarkatastrofen som ägde rum på Hillsborough 15 april 1989. Jag har sedan barnsben varit stor Liverpool-supporter och har länge velat göra något musikaliskt med anknytning till klubben på ett eller annat sätt.

De schlagerhöjningar ni emellanåt slänger in i era låtar. Är ni ett glatt dansband i metalkläder?

– Hehe, lite dansbandsbas har ingen mått dåligt av. Jag tror att vi definitivt är väldigt ”svenska” i vårt sätt att skriva låtar. Med det menar jag att vi bygger mycket på melodier, både vad gäller gitarrer, orglar och sättet att arrangera sången på. Låtstrukturerna och arrangemangen påminner nog mer till sättet hur man arrangerar traditionella poplåtar än tillkrånglade metalstrukturer. Sedan är vi ju också uppvuxna mycket med punkmusik, som oftast tillhandahåller ett rakare sätt att skriva på än vad som varit fallet med hårdrocken. Jag tror det egentligen till största del handlar om att man kommit fram till att det inte behöver vara så jävla komplicerat att skriva en låt.


Det blir ingen flytt

Till vardags jobbar med Pierre som marknadsföringsansvarig på Kulturens Hus och driver samtidigt en egen reklamfirma. Att lämna staden för att söka lyckan söderut är uteslutet.

– Eftersom man inte blir yngre lär det aldrig bli aktuellt. Nu är man dessutom än mer förankrad här i och med jobb och familj. Det är ju inte så att man säger åt ungarna att ”pappa vill bli rockstjärna, så nu får ni säga hejdå till kompisarna så flyttar vi till Stockholm”. Däremot är det inte riktigt samma otillgänglighet längre, Luleå är frekvent hos flygbolagen nu och priserna är så låga att många hinder är undanröjda. Det är ju också något vi sett med bygget av Kulturens hus, de flesta svenska artister turnerar frekvent även i Luleå nuförtiden.

Luleå - är det en bra stad att hålla till i om man skall starta ett metalband?

– I termer av att det finns replokaler – ja. Men annars finns det inte någon ”scen” i den bemärkelsen. Det är rätt hopplöst. Visst, det kommer folk om man ställer Motörhead eller Volbeat i någon sunkig sporthall, men annars är det svårt. Jag jobbar ju på Kulturens hus här och det är svårjobbat vad gäller hårdrocken. Vi hade nån grej med Amon Amarth, Entombed och Evile som vi sålde ut. Sorgligt nog avled Eviles basist här hos oss. Marduk har varit här två gånger de senaste åren och haft schysst respons men att det finns något jätteintresse kan man inte säga. Jag bokade ett av mina absoluta favoritband Watain, som gjorde en fantastisk konsert här, men publiktillströmningen hade jag önskat mer av. Detsamma gällde för 1349, Unleashed och ett gäng till. Gemene man är för okunnig och de som verkligen fattar något stannar bara hemma.
 

Norrland finns redan på kartan

Luleås största musikexport heter Raised Fist som fortfarande turnerar på snart tre år gamla ”Veil of ignorance”. Innan Matte Modin tog över trumspelandet i bandet var det Helltrain-Oskar som höll i stockarna. Nyfiket försöker jag genom Pierre nysta i de svenska hardcorekungarnas kaxiga image. Är de likadana personer privat?

– Jag vet inte om man kan kalla Raised Fist kaxiga, så fort man säger så menar man ju per definition hela bandet. Däremot har Raised Fist en sångare som heter Alexander Hagman, många skulle nog kalla honom kaxig. Själv kallar jag det gott självförtroende. Det är också en av de viktigaste lärdomar jag fått i mitt umgänge med honom, att man ska tro på sig själv.

– Men vi har ju givetvis en annan syn på Raised Fist än vad gemene man har, vi har ju vuxit upp tillsammans. Det är ju dock otroligt stort det som de har åstadkommit. Men, och nu kommer min återkoppling till det jag pratat om tidigare, de har jobbat jävligt hårt för att ta sig dit de är. Det har tagit tjugo år, och de har gjort sina hundår. Jag kommer ihåg när vi skulle hämta Oscar i Hamburg för ett Scheitan-gig på en festival i Leipzig, då hade de varit ute två veckor med Raised Fist. Rote Flora hette klubben de lirade på för kvällen. Det var knappt så det fanns ett PA och maten såg förjävlig ut. Utanför satt det sprutnarkomaner i drivor, så kontrasterna är stora till vad Raised Fist gör idag – och de har förtjänat framgången.

En turné med Helltrain, Raised Fist och Haparandas Raubtier, för att sätta Norrland på kartan. Vad tycker du om den idén?

– Ja, det hade nog vart roligt. Men Raised Fist och Raubtier har nog redan satt Norrland ordentligt på kartan. Det skulle väl vara för att Helltrain skulle bli ett exotiskt inslag då.

Om man skall se Helltrain live för första gången – vad skall man förvänta sig?

– Man får en stenhård rock n roll-upplevelse. Intensitet, högt tempo och en tajt show. Vi har aldrig fått sämre betyg än en fyra för en livekonsert och det är inget vi planerar att ändra på heller. Det är en riktigt väloljad maskin som ställer sig på scen när det väl händer.