Scraps of Tape § § §

Sticky Fingers, Göteborg 2012-07-03

Baroness har spenderat ovanligt lång tid borta från konsertsvängen för att skriva och spela in sitt kommande album ”Yellow & green”, men har nu precis inlett en Europaturné som skall omfatta 17 datum. Göteborg, som för första gången någonsin får stifta bekantskap med amerikanerna, utgör det andra stoppet på resan. Den lokala publiken är månghövdad och angelägen och inkluderar dessutom ett knippe tillresta norrmän. I kombination med ett mycket spelhungrigt band tyder allt på att detta kan bli en toppenkväll.

Uppgiften att värma upp publiken har tillfallit inhemska Scraps of Tape. Ett gäng som har elva år som band och tre fullängssläpp bakom sig men som ändå hållit sig under min radar. Med trippel gitarrstyrka presenterar denna Malmöcentrerade kvintett mestadels instrumentala stycken rika på dynamik och harmonier som helt klart är tilltalande för örat. Trots en högt satt ambitionsnivå känns det postrockiga konceptet i Scraps of Tapes händer inte det minsta ansträngt, vilket är mer än man kan säga om de flesta av deras genrekollegor. Istället för att stå med blicken fastnaglad vid sina egna fötter sprätter merparten av bandet dessutom vilt omkring på scengolvet. Det tillför upplevelsen av låtarna en vass energi som höjer intrycket ytterligare. Den lilla andel sång som förekommer hade för övrigt kunnat skrotas helt.

Det kommande dubbelalbumet från Baroness innebär ett stort kliv mot ett mer varierat sound än det Savannah-bandet visat upp tidigare. Influenserna från nittiotalets indierock har gjorts betydligt mer framträdande och det återstår att se hur detta tas emot av de hängivna lyssnarna. Med detta sagt är det dock klart hela detta gig igenom att Baroness alltid har haft en kraftig powerpop-anda i sin musik, även om de ofta kopplas samman med tyngre sludge-akter när referenser skall göras då detta element också finns där. Fyra nya låtar har inkluderats i setlistan och dessa smälter utan problem in i det utbud av äldre material som dominerar.

Mest jubel från åhörarna renderar dock föga förvånande tidigare ”hits” som ”A horse called Golgotha” eller hårdriffande ”The sweetest curse”. Om bandmedlemmarna är något avvaktande till en början så förbyts deras försiktighet snart i uppsluppenhet inför att åter stå på scen. Och när det blir tydligt vilken uppskattning som strålar emot dem från publiken blir de fyra musikanternas leenden allt bredare, deras kommentarer allt mer översvallande tacksamma och glöden i framträdandet allt mer lysande. En vanlig tisdagkväll förvandlas därmed till en strålande uppvisning av musikalisk glädje som fullkomligen bubblar av positiv energi. Även om precisionen brister något ibland och trots det faktum att John Baizley inte har den mest hållbara sångröst jag har hört hade Baroness knappast kunnat önska sig en bättre turnéstart.