Att Växjötrions senaste släpp innehåller en låt vid namn ”Spela snabbare” kan vara dagens/veckans/månadens största utslag av ironi. Femtekolonnare är nämligen ett av de snabbast manglande banden jag känner till, och tillsammans med sina käftsmällsärliga texter är det svårt att inte lägga märke till bandet.

”Välkommen till Växjö” är Femtekolonnares fjärde släpp, varav det andra i kassettformat, och med självklara hits som ”Öjaby – Växjös rövhål”, ”Man kan verkligen lita på att folk ställer upp” och ”Alla skrattar åt snuten” visar de än en gång var det där berömda skåpet faktiskt ska stå. Du jävlas liksom inte med ett band som sparkar åt alla håll samtidigt och dessutom gör det hårdare än de flesta andra.

Själva beskriver de sig dock som ett band som hellre dricker folköl i replokalen än att spela live, vilket väl får anses vara en klart acceptabel inställning till livet. Och med tanke på tempot de sju kompositionerna håller, även en högst imponerande inställning. Vanliga människor brukar väl mest bli trötta och långsamma av folköl, eller?

Med löfte om att ”Diagnos” kommer vara Lidköpingskvartettens hårdaste, snabbaste OCH långsammaste platta någonsin är det svårt att inte trissa upp förväntningarna på förhand. Lägg därtill att den officiellt släpps en fredag den 13:e, vilket också är dagen jag väljer att ta mig an det trettiofem minuter långa tolvspårsmonstret. Och mycket riktigt – på endast fjorton sekunder hinner M:40 vara både det långsammaste och snabbaste bandet i stan med de många och illavarslande tempoväxlingarna i det inledande titelspåret. Inte illavarslande som i att ”det här låter inget vidare”, utan illavarslande som i ”oj jävlar, nu går snart världen under”.

Med ett låt- och textmaterial av rang, stödda mot en vägg av Ulf Blombergs mer än lovligt feta produktion dundrar Sebben, Daniel, Johan och Simon både ikapp, över och förbi större delen av all tänkbar konkurrens i crustsverige av i dag. ”Diagnos” har jämförts med så väl Skitsystem och Disfear som Breach och Neurosis, och det är faktiskt någonstans i gränslandet dem emellan den slutligen hamnar, inte minst tack vare de påtagliga hardcoreinfluenserna och den goda smaken att trycka på bromsen vid helt rätt tillfällen.

Det är med andra ord inte riktigt soundtracket till din alltför solbrända nos tredje dagen i festivalcampet vi har framför oss, utan snarare ett epos som går hand i hand med de fantastiska, men ack så dystra höstbilderna i bookleten. Min enda invändning är att albumet släpps nu och inte i till exempel november, när behovet av molltoner och ångestmalande dissonans enligt egen erfarenhet är betydligt större.