Bandnamnet This Gift is A Curse. Titeln “I, guilt bearer”. Det estetiska greppet att bokstavera ”CVRSE” respektive ”GVILT”. Låttitlar som ”Att hata allt mänskligt liv” och ”I will swallow all the light”. Det är inte mycket som tyder på att kvartetten inte skulle vara bland det ondaste världen kommit i kontakt med på mycket länge. Dessutom avbildar omslaget blodiga människokroppar i höstmulen skog.

Kanske lika bra att lyssna på en gång då, tänker jag, så att jag inte blir alltför rädd och låter den bero, på precis samma sätt som jag efter ett ganska högt fall för ett par veckor sedan tvingade upp mig själv på hög höjd redan nästa dag av just detta skäl. Och mycket riktigt, redan i inledande ”The swarm” lever den av fem bolag gemensamt släppta tolvtumsvinylen upp till exakt varenda förväntning. Ut strömmar likt en faktisk insektssvärm en i mångas öron troligtvis komplett olyssningsbar stavmixad röra av crust, black metal, sludge, noise och ja, jag vet inte vad faktiskt.

Allt toppat av en dov, lofi-producerad ljudbild för att än mer förstärka intrycket av att ”I, guilt bearer” snarare än ett band i ordets rätta bemärkelse framförs av ondskan och dödsångesten själv, som ett tonsatt väsen hämtat direkt ur den skog skivomslaget så svartsynt visar.

Och i samma anda fortsätter det, över dödshymner som ”Inferno AD 0”, ”1901” och ”Sounds of broken bells” håller This Gift is A Curse krampaktigt kvar greppet om såväl strupe som inälvor, och även om det här och där erbjuds små andningspauser i form av ambienta noisepassager är det inte på långa vägar tillräckligt varken avslappnande eller gryningsljust för att förmå mig att ens våga slappna av en endaste sekund.

Andersson (gitarr), Gunnarsson (bas), Holmberg (sång) och Nordlund (trummor) är ute efter din själ, och släpper inte taget förrän nio spår senare när textraden ”into the dark alone” avslutar tidigare nämnda ”I will swallow all light”. Och jag kan garantera er att det ett bra tag efteråt verkligen känns som om This Gift is A Curse faktiskt svalt det lilla ljus som fortfarande brann någonstans i själen, och skickat de modiga få som vågat lyssna ända till slutet ordagrant into the dark alone.