Ett dussin år har passerat sedan Dödheimsgard vände upp och ner på vad som får kvalificeras som black metal eller inte. Fortfarande känns dock trummaskin och en elektronisk ljudbild provocerande i en svartmetallmiljö. Provokatörerna denna gång heter Blacklodge och är en fransk trio utan konventionell trumslagare i sättningen.

Kopplingarna till bitvis genialiska Dödheimsgard (ny skiva genast, tack!) går inte att komma ifrån. Saint Vincents miniarmé står dock stabilt på egna ben. Tre orkestrar jag omgående relaterar till är Ministry, Satyricon och Atari Teenage Riot. Dova svarta gitarrer färdas framåt till artificiella trumslag med stum resonans. Blacklodge har självförtroendet att låta beats få vara beats. Istället för att ställa in reglagen på Dark Funeral x 10 innehåller ”Machination” lika många loopar som en utekväll på det föraktade diskoteket.

Blacklodge är inte bara utmanande och spännande. Musiken de framför är medryckande och framförallt välspelad och balanserad. Till och med AcidJess basspel får utrymme i en sfär fylld av mörka gitarrer och studsande rytmer. Lite synd är dock att den kusliga inramningen som kantar sista spåret ”The other side” fått så sparsmakat med utrymme.

”Machination” följer den inslagna linjen som föregångarna ”Login:Satan” och ”>Solarcult<” samt splitskivan ”T/ME” ritat upp. Udda val av såväl skiv- som låttitlar är som tagna ur en aldrig torrlagd brunn. Blacklodge har dock mer än billigt effektsökeri på sin agenda. En mycket intressant och spännande extremmetallskiva!

Inom thrash metal finns tre lagar. Nummer ett: Ditt band skall låta om Slayer. Nummer två: Om inte Slayer, se till att ditt band låter som The Haunted istället. Nummer tre: gå tillbaka till nummer ett.

Tyska Dew-Scented behöver inte många sekunder för att bekänna sitt val. Nio skivor in i karriären låter kvintetten som våra göteborgska hjältars två första album. Fräschaste inslaget på ”Icarus” är istället för idisslad Björler-thrash den till fyra femtedelar utbytta line-upen. Kvar sedan tidigare är sångaren Leif Jensen, numera omgärdad av musiker som ser betydligt yngre ut än honom.

Tyskland är en dokumenterad stornation inom thrash metal, men återväxten är det si och så med. Dew-Scented räknas faktiskt som en påläggskalv i vissa kretsar trots tjugo år som band. ”Icarus” vilar på en stabil produktion, men det är också allt. Låtarna viner förbi en efter en och vägrar bryta mönster. Inga hooks som kräver skärpta sinnen eller udda attacker som säger ”hej din jävel, detta är Dew-Scented”. I ett konservativt hem där egen prägel och intresse för utvecklande är underordnat vilja att spela ”rätt” får plattan förmodligen ett mer kärleksfullt mottagande än här. För mig är Dew-Scented den perfekta synonymen för dussinband.