De första 24 sekunderna av titelspåret på "Kategorie tot" ger mig ganska  höga förhoppningar. Fantastiskt bra driv, energiskt och fartfyllt. Men sedan kommer sången. Det doftar mycket Satyricon omkring "Now, diabolical" och ljudbilden är heller inte helt olik de norska pionjärernas. Det är faktiskt inte alls många punkter som skiljer dessa band åt. Dels är det språket, då Selbstentleibung språkar på tyska. Något som i detta fallet ger ett rått och makabert intryck.

Men ser man till den sångmässiga kvalitetsskillnaden kan denna bäst liknas med avståndet mellan solen och Neptunus. Medan man å ena sidan valt att lyfta upp produktionen ett snäpp jämfört med många av sina jämlikar och inte sträva efter att låta som Mayhem 1987 har man å andra sidan låtit sången falla tillbaka till knappt märkbar och givit den minimalt utrymme.

Låtmässigt så håller ”Kategorie tot” en hög nivå. Variationen är god, med akustiska utrymmen likt de Dissection erbjöd på ”The somberlain” blandat med tidigare nämnda Satyricon. Överlag erbjuder skivan en fin norsk anda på tyska. På det hela taget ett bra album men sången behöver få mer fokus och utrymme och det förlorar man även ett § i betyg på.