Fem år tog det. Men i juni släpptes äntligen Karlskronakvintetten The Bones femte fullängdare ”Monkeys with guns”. Enligt sångaren och gitarristen Jonas ”Beef Bonanza” Andersén finns det ingen enskild anledning till varför det dröjt så länge, snarare flera små.

– Vi har turnerat en hel del, haft lite semestrar och gjort lite andra grejer. Det har alltid varit svårt att sätta ihop schemat för alla, att hitta perfekta studiotider och så. Men när vi väl satte oss var det bara att köra på. Vi piskade in plattan hyfsat snabbt. Vi är jävligt nöjda med resultatet.

"Skulle de använda det på ett bättre sätt än vad en människa skulle göra? Det vet man aldrig." Beef Bonanza om apor och vapen

Han poängterar att The Bones knappast varit borta under åren som följt sedan ”Burnout boulevard” (2007). År 2010 släpptes liveupptagningen ”Berlin burnout” på både dvd och cd. Dessutom har bandet avverkat en del tuffa spelningar: i december 2007 öppnade de för Volbeat i Köpenhamn två kvällar i rad, sommaren 2009 gjorde de fem datum tillsammans med Social Distortion och under 2010 turnerade de med Street Dogs.

– Men vi har inte turnerat lika frekvent som tidigare, tillägger Beef.

– Det är kanske det folk tycker har varit konstigt. De har trott att vi har försvunnit. Men vi har gjort lite andra grejer också. Vi har åtskilliga hundratals timmar inspelade på film från turnéer, som jag har hållit på mycket med.
 

Festligheter på film

När jag ringer upp Beef har han och resten av The Bones – Marcus ”Boner” Petersson (gitarr), Dollar Ace (bas) och Spooky Fred (trummor) – precis avslutat ett rep. Han är på väg hem och berättar att han har sju intervjuer inbokade i kväll, där samtalet med Slavestate är nummer två.

– Det fungerar bäst att ta intervjuerna så här dags när barnen sover, säger han på klingande blekingska.

Allt det där som ni har filmat, kommer det släppas på någon kommande dvd?

– Det mesta av det kommer förbli hemlighetsstämplat, skrattar Beef.

– Det är en massa roligt material, i alla fall. Vi var sex veckor i USA, exempelvis, och där filmades det en och annan timme. Vi har film från när vi var i Ryssland och lirade. Det är en massa sådana grejer som vi skulle kunna tänka oss att släppa. En del från studion, förberedelser och demoinspelningar, massa sådant tjafs som är lite kul för de hängivna fansen.

Hur många procent är filmade i nyktert tillstånd?

– Skitbra fråga. Femtio procent, kanske. Men det innebär inte att det inte kommer bli hemlighetsstämplat, kan jag säga.

Är resten fylletrams?
– Nej, det ingen jävla Ronny och Ragge-video vi sysslar med. Men det är kanske inte lämpligt att visa alla saker. Vi har en massa roligheter filmade i Las Vegas. När vi var ute mitt i natten i Moskva, blev överraskade av polisen och de tog våra pass. Det har vi faktiskt filmat. Det är en massa sådana grejer. På något konstigt sätt är det alltid poliser som dyker upp i våra filmer. Jag vet inte varför. Det är någonting vi drar till oss.
 

Opolitiskt
Tillbaka till ”Monkeys with guns”. Det är lätt att ta titeln som ett politiskt inlägg, men det är inte alls vad The Bones har i åtanke.

– Vi är ett jävligt opolitiskt band. Självklart är vi politiskt medvetna, men det är inget vi blandar in i musiken. Vi tänker inte tala om för folk hur de ska tänka, vad de ska säga, hur de ska agera. Folk får tolka det hur de vill. Det är upp till folk, var och en, att göra sin egen tolkning. Vi är inte här för att tala om hur de ska tycka eller tänka.

Han menar att han förstår om man drar den parallellen och tycker att alla ska tolka det på sitt eget vis.

– Ju konstigare titel man har, desto fler tolkningar får man. Visst kan man ställa frågan ­­­– vad skulle hända om man ger en apa ett vapen? Men det är ingenting som vi slänger ur oss – att så och så är det. Våra texter är mer en rapport om hur vi ser världen. Det handlar mycket om ironi också. Men det är inga dolda budskap, det finns andra som kan syssla med det där.

Vad tror du skulle hända om man hade gett en apa en pistol?

– Det beror på vilken apa. Jag har ingen aning. Till en början hade han nog gått lite på sökande och det hade kunnat hända en massa roliga saker. Men jag vet inte, inte en aning. Vad tror du?

Han hade väl klurat ut hur man använder den.

– De är inte dumma i huvudet, det ska gudarna veta. Det är det som är det spännande, hur lång tid tar det liksom? Skulle de använda det på ett bättre sätt än vad en människa skulle göra? Det vet man aldrig.

Dagen – eller stunden – i ära utser Beef Bonanza trumpetförsedda avslutningsspåret ”This hound dog rocks” till sin favoritlåt på ”Monkeys with guns”.

– Jag hörde demon för en liten stund sedan. Där hörs det hur jävla kul vi hade när vi körde ihop grejerna, när den växte fram, låten. Och därför sitter det i skallen nu, motiverar han.

Men någon absolut favoritlåt har han inte. Det beror på humör och dagsform, menar frontmannen.

– Vi gillar alla låtar vi har spelat in, det är därför vi har spelat in dem. Sedan är det upp till dagsformen. Just i dag skulle jag köra på ”This hound dog rocks”. Men det kan ändra sig när jag kommer hem. Då kanske det är ”Shooting blanks”.
 

Gott och blandat i influenspåsen

Om du aldrig har hört The Bones tidigare kan du tänka dig att Elvis Presley tar en öl med Lemmy på CBGBs i New York, medan Ramones står på scenen. Kort och gott spelar bandet femtiotalsrock, hårdrock och punk i en salig blandning. Så har det låtit sedan debuten ”Screwed, blued & tattooed” släpptes 2000 och så låter det fortfarande. Influenserna är samma som förr.

– Vi har alltid lyssnat mycket på AC/DC och Motörhead, vad gäller den saken. Vi har lyssnat mycket på Elvis Presley och Johnny Cash. Och vi har lyssnat mycket på Nasty Facts och Pointed Sticks, sådan här gammal powerpop och sådant. Jag tror det är nog en kaka av allt vi har sugit i oss genom åren.

Kan du nämna fem skivor som mest av allt påverkat hur The Bones låter?

– Det skulle jag kunna göra. Men då måste jag tillägga att de här fem skivorna mycket väl skulle kunna följas av femhundra titlar till. Jag kan absolut säga… nej, jag ska inte säga fem skivor, jag ska säga fem band. Det som alltid rullar någon gång per vecka är band som Motörhead, det är absolut Ramones, det är Buddy Holly, det är Elvis Presley och Hank Williams.

Om du hade haft en tidsmaskin – vilken musikera hade du åkt tillbaka till och upplevt?

– Oj. Det hade varit många, jag hade fått göra flera resor med ”Tillbaka till framtiden”-bilen. Jag hade absolut gärna åkt tillbaka och kollat in när Elvis kickade igång. Och jag hade åkt tillbaka till när Ramones körde igång i New York. Jag hade nog gjort av med en och annan liter bensin på den där bilen.