“Organic and pure – no triggered drums or amp simulation used on ths album“ står att läsa I konvolutet till Skarabs självbetitlade debut. Jag, som personligen använder mig en del av ljudmanipulation i mitt eget musikskapande vänder mig inte särskilt mycket emot konstgjorda ljud i strängsektionerna, men att smattrande trigg-trummor är milt sagt avskyvärda är trots allt ett obestridbart faktum.

Skarab är det senaste tillskottet till Zeitgeisterkollektivet, som tidigare givit oss dysterheter som Klabautamann och Woburn House, vilka tidigare avhandlats i recensioner av undertecknad. Skarabs debutalbum, framarbetat under mer än ett år, är inget som tyder på att någon där nere i Tyskland blivit något gladare det senaste, utan mot en fond av mollstämda gitarrslingor mässar Christian Kolf med en röst lika avgrundsdjup som den svartaste av själar, behandlandes ämnen som döden, ensamhet, havet, skogen, döden, ensamhet och.. ja, det är väl ungefär det.

Epos som “Island of birdmen” (med text av Knut Pohl) och ”The body of a graveyard” (med text av Johannah Henderson, ej medlem i bandet men som skrivit de flesta av skivans texter) är inte så mycket den granskogsmörka gothrock som första intrycket antyder, utan i Skarabs händer snarare stycken av tonsatt undergångspoesi. Tokpretentiöst, javisst, men samtidigt på ett oförklarligt sätt förvånansvärt vackert i all sin absurditet. Särskilt nu när hösten börjar krypa inpå oss.