Den här sommaren har jag läst tre biografier skrivna av tre viktiga musiker i mitt liv. Tony Iommi, Dave Mustaine och Dee Snider. Alla tre har följt mig länge genom livet och Snider var den som fick mig att börja lyssna på hårdrock över huvudtaget. Trenden med självbiografier har bara blivit tydligare. Raden av gamla hårdrocksrocklegender som skriver om sina liv blir längre och längre. Jag antar att det började med Möley Crües ”The Dirt” för några år sedan och sen har det bara fortsatt med Lemmy, Slash och Ozzy.

På ett sätt är det roligt naturligtvis. Hårdrocksmusiker är som gjorda för att skriva biografier om. Här finns alla beståndsdelar för en bra story: Sex, knark/sprit, galenskap. Och när det skrivs på ett nyktert vis så är det underhållande och framför allt intressant även om det i Tony Iommis fall också kan bli en ganska torr kronologisk redogörelse för vad som hände vid olika tillfällen. I just det här fallet hade kanske en gemensam bok med Black Sabbaths originalmedlemmar funkat bättre. Ozzys bok som kom för ett tag sedan är en burlesk och yvig historia som känns lite väl efterkonstruerad. Väg den mot Iommis berättelse så hittar du nog sanningen någonstans i mitten.

Sen väcks ju frågan om hur de kommer ihåg allting. Om man ska tro författarnas egna utsagor i de flesta biografier så dracks det kopiöst och knarkades rikligt under de perioder som är intressantast för oss som är läsare. Det bör ha varit rätt dimmigt när det begav sig och hur man kan framkalla minnesbilder av detta 30 år senare är för mig en gåta. Jag ifrågasätter förmågan att minnas meningsutbyten som gjorts i fyllan och villan för att tre årtionden återge dessa i en bok ord för ord. Det är utan tvivel bra historier men ibland känns det som om det är efterkonstruktioner som är gjorda för att bekräfta myterna.

Vilket leder oss in på Dee Snider. För han var spik nykter under storhetstiden och är det fortfarande. Alltså bör hans historia vara tämligen korrekt åtminstone efter hans eget sätt att se det. Men Dee lider lite av vad också nykteristen (och självbiografiförfattaren) Gene Simmons lider av: Ett gigantiskt ego.  Och detta ego överskuggar hela historien rätt ordentligt. Den egna insatsen i skeendet är alltid den bästa. Det var Dees fantastiska egenskaper som frontman och låtskrivare som lyfte Twisted Sister från klubband i New Jersey till internationella megastjärnor.  Det var Dee som såg det fula spelet bakom kulisserna både hos skivbolaget och i det egna bandet. Den enda självkritik som framförs är att han gillade att göra av med pengar vilket sedan ledde till konkurs i början av 90-talet. Jag tycker att en självbiografi utan ett visst mått av inåtvänd reflektion blir ganska platt och tråkig hur roligt formulerad den än är.

Jag rekommenderar varmt alla de böcker här ovan men undrar samtidigt vilka självbiografier (förutsatt att de inte lider av de brister som jag nämnt här) vi skulle vi vilja läsa? Personligen skulle jag tycka att det vore intressant att höra vad till exempel Trent Reznor har att berätta. Eller varför inte Phil Anselmo. Jerry Cantrell och Dave Grohl skulle säkert ha intressanta saker att berätta om. En annan våt dröm skulle vara vår egen Yngwie Malmsteen. Men med tanke på att han lider av både en hybris som får Gene Simmons att framstå som Mahatma Gandhi vad gäller ödmjukhet och effekterna av ett ymnigt drickande under 80-talet så skulle den vara fullständigt oläsbar. Kanske är det bäst att vissa hårdrocksgiganters historia får var just vandringssägner och legender. 

Ytterligare läsning:

Recension av Tony Iommi - ”Iron man – min resa genom himmel och helvete med Black Sabbath" (Larsa Carlsson, 27 juni 2012)