Lars Christensen, gitarrist och medialt ansikte utåt i Köpenhamnsbandet Raunchy är oroad över en växande förkylning som ser ut att göra den annalkande helgen till en stillsam stannahemmasådan. Men i övrigt låter det som om han är nöjd med tillvaron, han säger sig vara uppvärmd efter att ha tillbringat mycket tid i media med anledning av nya skivan ”Vices. Virtues. Visions”.

– Många vill veta saker om vår nya sångare och hans bakgrund. Inte så konstigt kanske, det vill nog folk veta. Om hur och varför Kasper (Thomsen) försvann är en annan återkommande fråga. Och om vem av Mike (Semesky) och Jeppe (Cristensen) som sjunger vilka partier på nya skivan, i och med att båda sjunger rena partier.

"Jag kan förstå att många föraktar den mix vi har. Vi är inte death metal, vi är inte heller pop."

Mer om det spännande nyförvärvet senare. Raunchys sjätte fullängdare, tillika den första på fyra år, visar upp ett uppdaterat sound. Mer mangel, dansvänligare pop och framförallt ett skarpare framförande. Ett stort steg framåt har tagits gällande spelskicklighet och att sammanfoga udda element utan det känns ostigt eller meningslöst. Lars på andra sidan telefonlinjen svarar med patenterad dansk lättsamhet på påhoppet om att Raunchy har blivit ett seriöst band.

– Vi har inte repat någonting. Jag skriver mina låtar hemma hos mig och repar in dem med Morten (Toft Hansen, trummor) i replokalen. En del tror att vi repar tre gånger i veckan men vi repar aldrig. Vi jobbar hemifrån och skickar filer till varandra över internet.

– Men vi kommer inte att kunna dricka tio öl innan vi går på scen med de nya låtarna. Vi har repat in fyra av de nya låtarna inför Headbangers Ball Tour (som går av stapeln första helgen i december). Det kommer bli att värma upp inför spelningarna, det är en grej vi aldrig hållit på med förut. Det har varit öl istället och att man kollar att gitarren fungerar tio minuter innan man går på scen. Jag är ju nästan fyrtio, då måste man ju vara varm i fingrarna, haha. Men vi kommer att behöva vara betydligt mer fokuserade när vi skall spela de nya låtarna live.

Progressiv framgång

Öppningsspåret ”Eyes of a storm” som sammanfattar skivan ingredienser och typiska festhymnen ”Digital dreamer” är enligt Lars två av de fyra inrepade nya numren. Mer komplicerade låtar, som thrash-pop-gräddtårtan ”Anesthesia throne” och Entombed goes Motown-doftande ”Luxaria”, får vänta till nästa års turnerande.

– Hittills har det varit som att gå på fest och gå bärsärk på scen. Nu får vi tona ner det där lite grann och sätta våra toner korrekt.

Ja, ni har ju blivit mer progressiva på sistone...

– Det ordet gillar jag! Man kan säga det på så många sätt, men vi är inte som Dream Theater. Vi har både enkla riff och olika tempo.

Lars lyssnade nyligen igenom bandets diskografi som inleddes med ”Velvet noise” (2001) och följdes upp med urstarka ”Confusion bay” (2004) vilken ofta nämns som referensverk för Raunchy och hybridmetallgenren i stort. Efter denna moderna klassiker lämnade originalsångaren Lars Vognstrup illa nog bandet för att sjunga pop utan vrål. Med Kasper Thomsen (gaphals) och Jeppe Christensen (refrängspecialist) som nya vokalister tog gänget ny fart med pigga ”Death pop romance” och något starkare ”Wasteland discotheque”. 2010 kom femman ”A discord electric” som ter sig anonym i sammanhanget.

– Det känns som ett nytt band nu, så mycket är förändrat. Kasper var en skriksångare, Mike kan både skrika och sjunga. Nya skivan känns fräsch, och definitivt som ett band som inte upprepar sig självt.

Började i sandlådan

2013 annonserades nyheten att Kasper Thomsen plockat ut sin utrustning från Raunchys replokal. I det tysta hade bandet av denna anledning ett möte där framtiden diskuterades. Lars, Morten och Jesper Kvist (bas) var ense om att fortsätta medan Jeppe och Jesper Andreas Tilsted (gitarr) kunde tänka sig en fortsättning om en riktigt bra kille som skulle ta bandet till en ny nivå rekryterades. I Lars kontaktnät fanns Mike Semesky som var ett stort Raunchy-fan och samtidigt duktig sångare.

– Vi hade två demolåtar som vi skickade till honom. Vi blåstes omkull av resultatet han gav oss. Han är verkligen en sångare och inte bara en gaphals. Vi bokade en tiodagarsturné och betalade hans flygbiljett till Köpenhamn. Mest för att få känna på om han verkligen skulle passa in hos oss. Efter en kvart kändes det redan som att vi var gamla vänner.

– Efter några veckor hade han låttexter för något som han kallade ett konceptalbum om de goda och onda sidorna av de sju dödssynderna.

De fyra originalmedlemmarna har spelat ihop i 22 år. Jesper Kvist och Morten lärde känna varandra redan i sandlådan. Lars och Jesper Tilsted är de primära låtskrivarna och har enligt den förstnämnde väldigt olika stilar.

– Jag försöker skriva positiva låtar. Jesper är lite mer atmosfärisk i sitt skrivande. De två sista låtarna på skivan är bra exempel på en Lars-låt och en Jesper-låt. ”Clarity” är min och ”The singularity heart” Jespers. Hans låt är sååå storslagen och allt det där.

Fem blyga danskar och en amerikan i bandet. Har det inträffat några kulturkollisioner?

– Nej, Mike är väldigt jordnära. Jag tänkte ju först att han kanske skulle vara ”Hej, jag är amerikan och regerar världen”, men han är väldigt nedtonad. Han är bara 25, så det skiljer tolv år mellan oss.

– Det kommer såklart bli mycket kalendertittade för att se när Mike är ledig för turnéer. Vi har alla seriösa jobb och några har familjer att ta hänsyn till. Det blir festivaler till sommaren och förhoppningsvis en större turné i vår. Vi hoppas kunna släppa nyheter om det innan jul, men vi kommer spela i Sverige. När och var är inte riktigt bestämt ännu.

Ett första bokslut?

Tjugotvå år av trettiosju i samma band – det kanske börjar närma sig en memoar om livet i Raucnhy?

– Den frågan jag faktiskt aldrig fått tidigare … äh … skitsvår fråga ju.

Den kanske kan heta ”Night party”?

– Ja, det skulle den ju förstås göra. Folk brukar undra varför vi alltid är så glada när de träffar oss. Alltid glada och alltid fest, typ. Vi är ju annars ett band folk antingen älskar eller hatar. Men jag kan förstå att många föraktar den mix vi har. Vi är inte death metal, vi är inte heller pop.

Har du någonsin läst en bok när du varit på turné?

– ”Sunset boulevard” heter den väl, var den senaste. Handlar om Los Angeles. Jag är nog mer inne på film än böcker. Blir att man fäller upp datorskärmen i sitt bås i bussen och kollar serier.