Välpolerat och gediget. Det är de två ord som dyker upp i huvudet när jag hör Boils andra släpp ”A new decay”. Danska Boil är för mig en totalt ny bekantskap. Deras musik bär tydliga spår av Tool både till sound, komplexa låtbyggen och inte minst sångaren Jacob Lebner vars röst ibland är på gränsen till en kopia av Maynard James Keenan. Skulle det inte vara för att det är så jäkla bra så skulle jag avfärda dessa danska skallar som ett tråkigt plagiat av originalet. Men nu går det inte att komma runt det faktum att låtmaterialet är urstarkt. Efter de inledande spåren som doftar enormt mycket Tool så framträder ett band med en egen identitet. Vackra pärlor som ”Quiet hours”, radiovänliga örhängen som ”Clarity”, fläskläppar som titelspåret eller mer experimentella stycken som industrisynthiga avslutaren ”Starless” gör att betyget inte kan bli lägre än denna välförtjänta fyra.

Ja, jag vet att jag har sagt att jag är trött på den inte längre så nya thrashvågen, tonåringar i fluffigt hår och urtvättad jeansjacka och Kreator-riff. Och den klassiska thrashloggan klistrad över ett omslag som visar nån ynklig våldsoffertjej hukandes i ett gathörn ger inte heller något nyskapande intryck. Men jag är också kvinna nog att ta ett steg tillbaka när dessa ynglingar visar sig veta vad de håller på med rent musikaliskt. Detta är fallet med brittiska Abadden, som efter att i en Metal Hammer-tävling vunnit studiotid med producenten Mark Daghorn (Trigger the Blodshed, Orange Goblin) imponerade på honom så pass att han gav ut denna debutplatta på sitt bolag. Det gjorde han rätt i tycker jag. Abadden spelar naturligtvis oldschoolthrash, men på ett relativt uppfriskande sätt: framför allt är det Dan Pools sång som gör ”Sentenced to death” annorlunda från liknande släpp. Det är ingen klassisk thrashröst, utan den har en extra dimension som ibland nästan snuddar vid något slags kräksjungande à la John Tardy. Naturligtvis finns också speediga Bay Area-riff (kolla in moshpithiten ”Violent assault”), skrytiga solon (faktiskt rysningsbra på ”Into the dark”) och riktiga attacktrummor att glädjas åt för dem som är fullkomligt nöjda med de traditionella thrashelementen. Men kombinerat med de oväntat välkomponerade, ganska långa, låtarna och den grooviga känslan som vokalisten bidrar med blir denna debut väl värd många lyssningar. Hoppas att Abadden fortsätter att odla denna särart för att bli ett namn att räkna med bland den uppsjö av thrashakter som intagit den brittiska scenen de senaste åren. Och förresten så har de här pojkarna inte ens fluffigt hår utan bara trulig uppsyn och camoshorts.