Vilka praliner belgiska Drums are for Parades har kalasat på förtäljer inte den bifogade förhandsinformationen. Men jag har mina aningar. Den grovskäggiga Gent-trion har istället för att sätta ihop Volvobilar snöat in på knarkig bröt-rock 'n' roll som emellanåt är såpass dimmig att Josh Homme skulle byta langare på stående fot.

Årets bullrigaste bas överröstar allt annat i ljudbilden, och det har jag inga invändningar emot. När det fyrsträngade odjuret dansar svänger det något oerhört. Drums are for Parades är ett sådant där band som får recensenter att klia ur varenda mjällflaga ur hårbotten. ”Master” är å ena sidan en öppen tiospårshistoria med många ingångar, men samtidigt komplex och fullkomligt galen. Rockklubbsskurna dängor dränkta i endorfin samsas med instrumentala utsvävningar, som för ändamålets skull i ”Opium den idiot check” spetsats med ett höglarmande saxofonsolo. Att bena ut för att förstå de muskiga männens samtliga infall skulle sluta med lång vistelse på sluten anstalt.

Drums are for Parades har gjort sin musik till sport. Det är betydligt mer spännande än konsekvent välspelat, och charmigt offensivt från alla håll och kanter. Mycket hjärta och inga tankar om att bli något stort för den breda massan. Hur länge de lyckas hålla på denna hemlighet återstår att se.

Denna danska trio debuterade för två år sedan med en självbetitlad EP. Sjutummaren ”Legacy of wolves” följer därpå som en aptitretare inför fullängdsdebuten som vad jag förstår håller på att fästas på band i detta nu.

Trots att det endast är två spår man här får sig till livs så står det snabbt klart att Rising har hittat ett klart definierat uttryck som de står stadigt i. Det är fråga om kraftigt distad och sludge-betonad metal som lägger stor vikt vid delvis muskelkraft, men också dynamik. Ljudbilden är mullrande och den skrovliga vrålsången ligger långt bak i mixen, men under detta moln av malande framträder ändå kreativa nyanser. Tänker man sig att High on Fire skulle ha parat sig med Mastodon så skulle Rising kunna vara den resulterande avkomman (Slavestate-kollegan Ronnie Hammarstedt gjorde exakt samma koppling när han recenserade debut-EP:n).

Det första spåret har mer av progressiva tendenser, medan det andra är något rakare och punkigare, medan påhittiga trummor och gitarrer fortfarande erbjuder en tacksam fyllighet. Under de knappa sju minuter som ”Legacy of wolves” snurrar på skivtallriken håller danskarna genomgående en hög nivå, det låter starkt och kompetent. Jag ser fram emot att höra vad de kan åstadkomma med en hel fullängdare.