Upphovsmännen till kvällens tre begivenheter är alla hemmahörande i Uppsala. Detta hat-trick på Trädgårn scen inleds med Degial som hissar death metal-fanan i topp. Upplänningarna kör en anmärkningsvärt rigid form av standardiserad death metal som i det stora hela fastnat i en och samma plogfåra. Därmed inte sagt att det inte är väl arrangerat, byggt på bra grundmaterial och utfört av duktiga entusiaster. Det finns en mängd energi och lust bakom varje nedstämt riff som serveras från scenen. Kraften och styrkan tappar dock sin spänst när den inte underbyggs av en vitaliserande dynamik. Mycket av det liv och den lust som man förnuftsmässigt inser bör rymmas inom ramen för Degials framfart går därför förlorad.

In Solitude är det band som utmärker sig bland kvällens trio från Uppsala. In Solitude galopperar fram en heavy metal med tydliga vibbar från NWOBHM där Iron Maiden och Saxon uppenbarligen varit husgudar. Den fem man starka combon med sångaren Pelle Åhman (Ividious, ex-Katalysator) som frontfigur har läst på och kan sina ISO-märkta rytmfigurer. Låtar som ”Demons”, ”To her darkness” och ”Serpents are rising” är i grunden bra konstruktioner men signalerar inte många tendenser till egna idéer.

Ser man In Solitude som ett sound-a-like-band i uppdrag att hylla sina genrespecifika hjältar, och man tar dem för ett rörande exempel på nostalgitripp, kan man höja näven och sjunga med i refrängerna. Harmlösa men på intet sätt novisa eller bortkomna när det handlar om tempoväxlingar och arrangemang av tidigt 80-talssnitt. Den enda medlemmen i In Solitude som inte i likhet med övriga medlemmar i Degial och In solitude ingår eller har ingått i andra konstellationer tillsammans, är den sedan 2010 nytillkomna gitarristen Henrik Palm (Sonic Ritual). Övriga medlemmar är väl bekanta med varandra genom akter som Repugnant, Invidious och Procession.

Dagen efter att Sveriges mest hypade kvinnliga popartist, Veronica Maggio, gjort Trädgårn osäker intar Sveriges mest hypade black metal-band, Watain, samma scen. Finns det några positiva, pastellfärgade vibbar kvar i lokalen ska de letas upp och rökas ut ur sina gömmor!

Watain, med Erik Danielsson, i spetsen vill verkligen sprida en mörk och olycksbådande stämning i lokalen – och de är på god väg att lyckas. När ridån som alltsedan In Solitude lämnade scenen varit fördragna dras ifrån marscherar bandmedlemmarna på traditionsenligt manér i procession in på scenen. Först går Erik med en fackla högt hållen mellan sina händer. Han tänder ett efter ett av ljusen i ljusstakarna/de inverterade korsen längst fram på scenen och ställer sig i likhet med de andra bandmedlemmarna med ryggen vänd mot publiken. Med en effektfull övergång till låten ”Malfeitor” är Watains performancekonstverk i gång.

Blixtsnabbt och lika oberäkneligt som musiken slår emot publiken, träffas också de närmast scenen av en kaskad av unket grisblod. Ingen av dessa blodindränkta fans tappar dock humöret för en sådan sak, snarare har denna makabra effekt uppenbarligen en triggande effekt. Scenen – som är belamrad med allehanda rekvisita, Watains fana med den numera välkända vargen i attack, kättingar i långa banor och andra sataniskt värdeladdade attribut – ångar av värmen från de mängder av ljus och flammande eldar som lyser upp scenen. Tillsammans med de olycksbådande treuddade kandelabrar som brinner i varsin ände av scenen ger de eldpelare som reser sig vid scenkanten och vid trumpodiet ett teatralt intryck.

”Higher! Higher! Let's set the night on fire!”, sjunger Erik till publikens stora förtjusning och publikhavet tar formen av en skog av horntecknen. Värmen i lokalen blir än mer påtaglig av dessa kaskader av eld och är det hett bland fansen framför scenen är det förmodligen på gränsen till outhärdlig på scenen. Under baneret ”The 13 year anniversary show” ter sig repertoaren, bestående av bland annat ”Lawless darkness”, ”Reaping death” och ”Waters of ain”, som en välregisserad freakshow. Det hela är väldigt expressivt till både form och framförande.

Erik framstår som den demon han må hända är uppfylld av när han ömsom gör hätska utfall och ömsom trippar omkring och försjunker i mässande, förrädiskt lockande harmonier. I mångt och mycket påminner estetiken om ett klassiskt drama, en opera eller något travesterat från Dantes Inferno. Den djupa flodvågen av mörka riff rullar ut över lokalen och på ett suggestivt sätt invaggas de hänförda i en kaotisk eskapism.

För att vara finalen på en lång Europaturné ser medlemmarna i Sveriges enda Grammiskrönta black metal-band förvånansvärt taggade och energiska ut. Som avslutning på föreställningen utför Erik knästående med ryggen vänd mot publiken en ritual vid sitt altare framför trumpodiet. Med vördnadsfulla rörelser och gester tackar han ”någon” för att sedan vända sig om och även tacka publiken med en liknande bugning. Han lämnar scenen med långsamma steg. Ridå.