Att vara tre killar från Oslo, ha varit verksamma i sex år, döpt sitt band till Tombstones och sitt tredje album till ”Year of the burial” behöver inte automatiskt betyda omedelbar affektion. Trion omnämner gärna sin musik som stoner rock, även om undertecknad med visst fog vågar påstå att det snarare handlar om doom metal med inblandning av stoner – eller möjligtvis i omvänd ordning.

Det som på tunga lerfötter tar sig fram över hårt distade ljudlandskap har hur som helst ett inte allt för avlägset släktskap med Black Sabbath under tidigt 70-tal. De monotona och slöa tongångarna kryper vid ett flertal tillfällen till och med ner till en tröghet värdig valfritt funeral doom-band. Den mest uppenbara skillnaden mellan norrmännens intentioner och de genrer de försöker imitera är drivkraften och framåtandan i materialet.

Tombstones verkar i allt för hög grad sakna orientering och bestämd målriktning med sin musik. Ett flertal av låtarna bär på element som tar tag i intresset och är medryckande i ett groggigt groove. Öppningsspåret ”Unveiling”, ”Quintessential” och ”Egypt” utmärker sig genom sina, åtminstone bitvis, uppenbara Black Sabbath/Sleep-referenser i rytmfigurer och harmonier.

Om ”Year of the burial” syftar på det statiska, nästintill dödförklarade, förlopp som kännetecknar de knappt fyrtio minuter speltid plattan erbjuder är tveksamt. Däremot är det förmodligen en anspelning på den bristfälliga produktionen, som på ett enastående sätt lyckats dra ytterligare något mer ur den återstående gnista som Tombstones inte själva förmått kväsa i materialet.

Är man välvilligt inställd kan man säga att ”Year of the burial” absolut har sina kvalitéer och att Oslotrion visst besitter förmågan att skapa underhållande stoner/doom med spets, samtidigt som det inte går att förneka med vilken brist på dynamik och enhetligt engagemang de ger uttryck för detta. Förutsättningarna finns uppenbarligen men når, för att travestera en sportjournalistisk klyscha, inte ända fram till kaklet.

Med utgångspunkt i psykiatrikern/författaren Elisabeth Kübler-Ross forskning och den så kallade Kübler-Ross Modellen bygger Headspace upp en filosofisk tankefigur om en fiktiv människas mentala livstid. De motstridiga känslor och tankar en person genomgår i sin mentala utveckling i ett mikro- likväl som i ett makroperspektiv ackompanjeras av en renlärig progressiv rock/metal.

Det faktum att Headspace består av Damian Wilson (sång, Star One, Threshold), Adam Wakeman (keyboard, Ozzy Osbourne, Black Sabbath (live)), Pete Rinaldi (gitarr), Lee Pomeroy (bas) och Richard Brook (trummor) ger med ens en tyngd åt konceptet. Att influenserna kommer från Yes kanske faller sig naturligt då Adam Wakeman är Rick Wakemans (Yes) son men man kan även räkna in Genesis, Rush och Dream Theater bland övriga inspirationskällor. Damian har inte riktigt Jon Andersons känslosamma stämma men väl så spröd och inkännande, i fas med de stämningsfulla harmonierna.

”Daddy fucking loves you” som sträcker ut sig till hela 15 minuter är med sitt episka arrangemang, dramaturgiska upplägg och stilmässigt variationsrika innehåll den mest Yes-lika skapelsen på plattan. Med cirka 75 minuters total speltid och en genomsnittlig låtlängd på drygt 9 minuter tar Headspace via en utomordentlig spelskicklighet lyssnaren med på en behagfull (och intressant) resa. ”I am anonymous” är inte övermäktigt avancerad eller svårtillgänglig, men väl så raffinerad och omsorgsfullt genomarbetad. Trots sitt tunga koncept och sin smått dystopiska vision är ”I am anonymous” en lättsam samling feelgoodlåtar, med en extra progressiv twist.