Inte mindre än fyra år efter bildandet av bandet, varav mer än två av dem som duo, är Vancouvertrion Seven Nines and Tens aktuella med sitt debutalbum "Habitat 67", en fyrtiofemminuters mullrande katastrofprofetia i gränslandet mellan sludgemetal, postrock och hardcore.

Till skillnad från en stor del av Flutterys utgåvor hamnar dock David Cotton (gitarr/sång), Earl Heath (bas/trummor) och Riley Roukema (också bas/trummor) betydligt närmare metalfåran med sina Isis- eller Pelicanliknande postmetal-epos. Visst är det mot en grund av postrock trion vilar sig, men de nedstämda sludgeriffen och de mullrande distpedalerna är sällan lika långt bort som gängse genremall föreskriver.

Där band som Jeniferever eller nyligen Slavestate-recenserade Gespenst inger en dos av tröst och trygghet vänder Seven Nines and Tens helt tvärtom och spottar ur sig något av det mest domedagsvarnande, hotfulla genren bjudit på på ett bra tag. Och med tanke på minst lika tungt hotfulla regnmolmen som i skrivande stund tornar upp sig utanför mitt fönster, i kombination med den kvalmigt svårandade luften som förvarnar om annalkande åskväder, känns det bara helt rätt en måndagkväll i juli då det borde vara sommar men helt enkelt vägrar. Jag menar, men låttitlar som "The watch that ends the night" och "Saga of butyric fermentation" kan man inte direkt vänta sig någon solskenspop.

Och sedan är ju förstås trions experimentella sätt att ta sig an musiken i sig, så väl som den utmaning de faktiskt skapar för även en någorlunda van lyssnare, också något att imponeras av.