Dylan Walshe § § § §

Kulturbolaget, Malmö 2 mars 2019

Det är inte första gången som Avatars bombastiska metalkabaré paras ihop med en ytterst avskalad och lågmäld enmanssupportakt. När The Mahones tråkigt nog tvingats ställa in sin medverkan ikväll p.g.a. ett havererat turnéfordon återstår den irländske singer-songwritern Dylan Walshe, vilket är svåröverträffat när det gäller udda matchningar i musiksammanhang.

Men när Dylan inleder med att avväpnande och ödmjukt tillkännage det smått absurda i det hela har han snabbt charmat större delen av auditoriet. Från första stund visar han sig vara nästan oförskämt bekväm framför en samling hårdrocksfans och fortsätter att under och mellan numren fängsla genom en öppenhjärtlig och genuin konversation med publiken med hjälp av enbart sig själv, en akustisk gitarr, munspel, och tamburin.

Hans robusta spelstil, varma barytonröst och de lidelsefulla berättelserna i de irländska folkmusikstyckena minner om nationallegenderna i The Pogues och i The Clash-covern ”Straight to hell” som han tillägnar Joe Strummer är publiken inte sena att sjunga med i sista refrängen. Dylan Walshe levererar med minimala medel en lika oemotståndlig som svårtippad uppvärmning som varieras med bl.a. bluesrockstänkaren ”Gone” och avslutande gospelsången ”Grinnin’ in yor face”.

Med alla framgångar hemma i Sverige och utomlands har Avatar vid det här laget utarbetat ett genomtänkt helhetskoncept före och under sina liveframträdanden som inte lämnar några som helst tvivel om vem som är i huset. Hyllningarna till bandets fingerflinka och dreadlocksprydda gitarrist Jonas ”Kungen” Jarlsby som var ett genomgående tema på drygt ett år gamla plattan ”Avatar country” och fjolårets turnéer har nu tonats ned avsevärt, vilket får ses som en indikation på att föreställningen ständigt uppdateras och finjusteras.

Radiobrus från en fiktiv Avatar-kanal börjar ljuda i bakgrunden från det att Dylan Walshe tackat för sig, bandets gula och röda färger fyller både scen och merchsektion på Kulturbolaget och golvet är fullpackat av dess fans. När ”Hail the apocalypse” dundrar igång med ett taktfast windmillande från hela bandet och Johannes Eckerströms ofelbara talang som publikdomptör snabbt satt fart på publikens nackar och stämband, börjar en välrepeterad metalcirkus av generös längd som aldrig avtar i intensitet. Avatars genialiskt egensinniga mix av hårdrocksstilar är fantastiskt medryckande och i allsångsvänliga ”Paint me red”, ”Bloody angel”, ”The eagle has landed”, ”The king welcomes you to Avatar country” och avslutande ”Smells like a freakshow” är publiken med på varenda ton, med resultatet att taket nästan lyfter.

Som musiker är Avatar bergsäkra i stämsång, snortighta genom alla rivstarter och tvärnitar, underhållande för både ögon och öron, samtliga fem hörs tydligt och högt och alla får tillfälle att stå i centrum. I allt det lekfulla och färgglada finns också ett allvarligare budskap som både låtarna och Johannes själv förmedlar till alla som någon gång känt sig som en udda fågel och förskjuten outsider därför att man på något sätt avvikit från mängden, något som flertalet fans säkerligen upplevt i större eller mindre utsträckning. ”Kungen” må ha tagit ett steg tillbaka jämfört med tidigare, men uppslutningen och engagemanget när Avatar kommer till stan är inget mindre än majestätisk. Och det är mycket välförtjänt.