Under titeln Ancestor planerar dronemusikern Thomas Watkiss en svit om tre album (phases), varav den första, ”Silence” redan är färdigställd. Utgivningsdatum för de båda uppföljarna finns redan, så projektet verkar i stort sett vara genomfört. Men som sagt, det är bara den första tredjedelen som finns att tillgå innan 2009 är slut. Och vilken tredjedel det är! Trots fullt dagsljus och moderniteter som dator och kaffebryggare inblandat sitter jag och finner mig själv med hjärtat dubbeltrampande i 140 bpm av Watkiss skräckfilmssamplade droneexperiment. Eller samplade och samplade förresten, det handlar inte om dialoger och scream queens (tänk duschscenen i ”Psycho”) utan snarare om förvridna metallekon och processade väderljud som möter effektindränkta gitarrer och den så för genren karakteristiska lågbudgetelektronik. Även om det finns stora skillnader mellan ett betydligt mer framgångsrikt droneband som SunnO))), som ju rör sig långt ner i doom metal-träsket och Thomas Watkiss långt mer abstrakta och diskantbetonade skrämselljud är det ändå så att jag vill använda dem som given referens här. Drone är liksom alltid drone, mer eller mindre. Även om den i det här fallet snarare för tankarna till John Carpenter än Stephen O´Malley och Greg Anderson.

I likhet med en turnéaktuell kvartett från vårt södra grannland spelar kvintetten från vårt västra dito rockmusik mer eller mindre helt utan egna idéer. Nog för att återvinning ligger helt rätt i tiden, men att bygga ett helt sound på igenkänningsfaktorer är faktiskt att ta det ett steg för långt. Norrmännen i WE har spelar ihop sedan 1993, och hur de har utvecklats under de femton åren har helt gått mig förbi. "Tension & release" är min första bekantskap med bandet, och den är inte alls oangenäm. De elva spåren rör sig någonstans emellan Division of Laure Lees uppdämda energiutbrott, Queens of the Stone Ages monotona stonertuggande och the Soundtrack of Our Lives retropsykedeliska vuxenrock. Alltihop kryddat med mer keyboards än något av ovanstående, och det är i princip det enda som får WE att sticka ut överhuvudtaget. Värt att nämna är då att keyboardisten Tariq är ett nytillskott i bandet, vilket bör betyda att de varit ännu mer intetsägande under sina tretton, fjorton år som kvartett. Lägstanivån på "Tension & release" är hög, men då norrmännens inspirationskällor lyser igenom tydligare än Michael Poulsens Elvis- och Social Distortiontatueringar ligger inte högstanivån särskilt mycket högre. Men bra bakgrundsmusik är också existensberättigad, och klockan två på eftermiddagen på till exempel Hultsfredsfestivalens Pampasscen hade WE utgjort ett perfekt soundtrack till en festivallunch i gräset. Inte särskilt mycket mer, dock.

När förra årets bästa band i punk/hardcore-genren (åtminstone enligt Manifestgalans jury, ledd av undertecknad) släpper nytt är förväntningarna självklart på topp redan från början. Och visst, redan intron "Hour of the wolf" bådar gott med sina krigsminnande samplingar och kryptiska, lösryckta filmcitat. En minut senare smäller det, första "riktiga" spåret "In adrenaline" sparkar på redan från början i sedvanlig Wolfbrigade-stil. Detta är, för bandets obekanta, en blanding av d-taktskäng och Motörhead-rock, enkelt uttryckt. Eller förresten går det nog inte ens att uttrycka det särskilt mer komplext, även om man försöker. Wolfbrigade har manglat käng i många år, om än med ett antal medlemsbyten, och vet således exakt hur man gör det. Alla riff, takter, sångmelodier, ja - allt sitter som gjutet och det är väl här det inte riktigt räcker till. Loggans blodtörstiga vargar och respektingivande typsnitt lovar något brutalare, men "Comalive" landar helt ärligt, för genren sett i ett ganska lättlyssnat område. Skivan är absolut inte dålig, jag lyssnar gärna på den både en och tio gånger till, men ur proffstyckarsynpunkt känner jag mig inte drabbad på samma sätt som en riktigt brutal kängattack bör kännas. På ett sätt är "Comalive" en helt fantastisk dricka-öl-och-sparka-på-varandras-skor-platta, och om Wolfbrigade närmar sig min hemstad på sin förestående turné tänker jag inte missa chansen att uppleva smockor som "Deny tomorrow" eller "Barren dreams" framföras från scen, men någon "Stigmata" eller "Det ofrivilliga lidandets maskineri" är den tyvärr inte.