Precis som undertecknad ståtar punkpoptrion En Svensk Tiger från stadsdelen Högsbo, Göteborg, och jag tycker mig till och med känna igen hållplatsen de tagit sina bandfoton på. Från Högsbo är det inte särskilt långt varken till Avenyn ("Vakt på Valand") eller Sannaplan ("Punkrockarflicka"), och en stor del av "Versace style" utspelar sig just i Göteborg, vilket tillsammans med grabbarnas sjuttiotalsinfluerade punkrock (producerad av KSMB:s Johan Johansson) leder tankarna till stadens första punkvåg och band som Göteborg Sound eller Bruset. Bara en sådan sak är ju bra nog, men En Svensk Tiger är långt mer än ett plagiat/hyllning till svunna tiders hjältar. De elva spåren på debutalbumet andas en samhällsomstörtande ambition det helt klart skulle behövas mer av i dagens musikklimat!

Musikaliskt rör sig den svenska tigern dock inte i riktigt lika djupt grävda Göteborgs-spår, utan snarast påminner "Versace style" om förra årets mästerverk i genren lokalt färgad punkrock på svenska, Tysta Maris "Tjugo minuter över tre". Låt vara inte just rent låtmässigt, men känslan är densamma. Hur som helst förstår ni ju att det här, så långt ett debutalbum i punkfåran räcker, gränsar till mästerverk. Från inledande regeringskängan ”Ministeriet”, via mer känslomässiga historier som ”Sandra måste dö” och nämnda ”Punkrockarflicka” till avslutningen med traffickingballaden ”Gustavsgatan 58” och mediekritiska ”Till Blå” är kvaliteten aldrig lägre än hög, och det här är verkligen en platta som kommer att hålla länge. Synd bara att det i skrivande stund är tisdagseftermiddag, en sådan här energikick skulle man behöva innan man ger sig ut på helgäventyr på de omsjungna gatorna. Men å andra sidan, en textrad som "håll käften hela spårvagnen och hör min elegi!" kan ju väldigt lätt råka citeras på en välfylld nattspårvagn efter en misslyckad fredagkväll.

Ladomir bildades redan 1984, med stordåd i sikte och ett sound utöver det vanliga, till och med för det storslagna åttiotalet då (nästan) allt var tillåtet. Ett par singlar och livespelningar senare lade helt plötsligt kvartetten sig själva på is, flyttade från Skåne till Göteborg och började spela med Tant Strul och Fläskkvartetten. Åtminstone en av medlemmarna. Nåja. 2009 är det äntligen dags för bandet att både fira tjugofemårsjubileum och släppa sin debutplatta. Ja, ni läste rätt – eftersom singlar tydligen inte räknas så är det här alltså Ladomirs debutalbum. Efter ett fyrtioårskalas bestämde sig medlemmarna för att träffas och börja spela igen efter alla år, och 2007 började ett par nya låtar så sakteliga ta form samtidigt som en och annan ströspelning i den nuvarande hemstaden avverkades, bland annat ett av undertecknad hyllat framträdande på Pusterviksbaren i Göteborg. Bolagsletande och finansiering har satt käppar i hjulen för kvartetten, och nu äntligen, i februari 2009, bestämmer de sig för att skita i hela karusellen och släppa skivan för fri nedladdning. Nu i dagarna rasar Pirate Bay-rättegången som bäst, och inte bara ligger det i tiden att släppa musiken fri utan det är också en fin gest mot oss som längtat efter ny musik med detta sorgligt förbisedda band.

Musikaliskt rör det sig om postpunk/new wave, vad man nu väljer att kalla det, i samma anda som Camouflage eller Brända Barn. Dock använder sig Ladomir av en lite annorlunda sättning, bestående av bas, cello, fiol och klaviatur, helt utan gitarrer vilket gör att deras variant av genren är av ett betydligt skevare, noise-aktigare snitt. Lägg därtill Kire Nilssons elakt halvskånska sång och det kan inte bli annat än episkt. Särskilt med tanke på att genren är näst intill utdöd i Sverige för tillfället. För några år sedan fanns det ett och annat band som rörde sig i den svenska postpunkens fotspår, men nu i Göteborg 2009 är det återigen Ladomir som håller fanan högt.

Albumet består ungefär till hälften av nyskrivet material, och till hälften av gamla outgivna låtar skrivna ungefär 1984-1987, men de elva spåren rör sig elegant inom samma sound och genre, och albumet skulle lika gärna kunna vara inspelat då eller nu. Skapelser som ”Den lyckliga människan”, ”Inte en hund” eller ”Lycka till” är helt enkelt tidlös, eskapistisk perfektion av ett band som aldrig borde behövt göra comeback – de borde aldrig ens lagt ner!

Skivan laddar du ner här från och med lördag.

Svenskspråkig sjuttiotalsrock kryddat med saxofon, kan det vara något? Tja, det kan det säkert vara, i rätt händer. Med både Attentat och Skånes bad boy Kal P Dal listade som influenser haussar man ju åtminstone upp förväntningarna ordentligt. Men smålandskvintetten Monark X når med sin femlåtars-EP inte ens halvvägs. Åtminstone inte om man ska tro på första intrycket, inledande ”Ge mig ett svar”, med en förvisso högaktuell text om nedskärningarna på Sveriges arbetsmarknad, känns snarare än uppkäftig skrotrock som en labradorvalps första stapplande steg på en frusen sjö. Stelt och oinspirerat, och Malin Henrikssons saxofon bidrar snarare till ett splittrat intryck än till det sväng som antagligen var planerat. Dock, efter ett litet tag (plattan är bara tolv minuter lång) kommer jag på mig själv med att faktiskt sitta och gunga med i åtminstone de två sista spåren, både gubbrocken i ”Du och jag” och småstadsfrustrationen i ”Hultsfred city”, och varför gör jag det? Jo, som så ofta är det inte det första intrycket som består, utan ”I en annan del av Hultsfred” visar sig helt enkelt med lite tålamod vara just det den utgav sig för att vara. En skitig, men ändå svängig – ibland nästan lite soulig – tillbakablick på det svenska sjuttiotalet. Och efter ett par lyssningar fastnar jag till och med för ”Ge mig ett svar”. Inte illa!