Är det någon som är intresserad av vad rösten bakom Misfits i ärlighetens namn helt fantastiska ”American psycho” pysslar med 2008/2009? Nej, jag misstänkte det. Faktum är att jag önskar att jag själv aldrig tagit reda på det, för av någon anledning har han inte bara bestämt sig för att spela in en akustisk liveplatta – han har också bestämt sig för att göra det sämsta möjliga av den redan dåliga idén. Karln kan ju inte ta en ton! Vad som mot en kraftig matta av horrorpunk-gitarrer lät i det närmaste perfekt blir utan backup av annat än en akustisk gitarr pinsamt uppenbart – Michale Graves kan inte sjunga. Och när vi ändå är inne på det spåret, han är inte särskilt mycket bättre på sitt instrument. Det skorrar och skramlar när han inte ens lyckas trycka ner tonerna ordentligt i ackorden och trots att det här ska vara en seriös – och antagligen ganska välbefolkad – konsert låter framförandet rakt igenom ostämt och som om inte det vore illa nog vilar det även en desperation efter uppmärksamhet över hela den här utgåvan. Tänk de första pinsamma uttagningarna till en säsong av ”Idol” så är vi ganska nära.

Efter att ha diskuterat, och försvarat, ”American psycho / Famous monsters”-eran blir jag näst intill förbannad när jag hör vad/vem det är jag talat mig varm om dagen innan. Och inte nog med de sjutton (!) låtar han öppet provocerar med, ”Illusions live” följs dessutom av sex studioinspelade spår under namnet ”Viretta Park” och detta får till följd att förpackningen döljer inte mindre än tjugotre bevis på att vissa saker faktiskt har ett slut. Eller åtminstone borde ha. Kunde Michale Graves inte helt enkelt nöjt sig med att fronta ett av världens mest inflytelserika band på två monumentala nittiotalsplattor? Det enda positiva med hela ”Illusions live / Viretta Park” är att sången på de sex studiospåren är tillrättalagd i efterhand, så de är åtminstone artificiellt uthärdliga.

Det är nästan löjligt lätt att avfärda ett band som heter Hysterica, kallar sin skiva ”Metalwar” och bär artistnamn som SatAnica, Hell´N och Bitchie. Att skivan dessutom är producerad av Peter Tägtgren, vars projekt Pain väl inte direkt snurrar på högvarv här hemma gör ju inte saken bättre. Men för ironins skull vill jag ju ändå höra plattan! Om inte annat så tänker jag mig att jag kan uppskatta den på samma sätt som jag tyckte att Vixens comeback för något år sedan var helt fantastisk.

Vad händer då när inledande ”We are the undertakers” mullrar igång? Jo, er kära skribent sitter nästan och skäms i sin ensamhet. Det jag hör är ju bra på riktigt! Tungt malande, nedstämd hård rock (kanske hårdrock, till och med) som väl närmast kan jämföras med Crucified Barbara. Det är förvisso en ganska oundviklig när det rör sig om ett all-girl-hårdrocksband, och kanske inte ens till hundra procent rättvist. Hysterica handlar inte om de förstnämndas svängiga stonerpastisch, utan snarare om en helt annan del av nittotalet. Tredje spåret, ”Bless the beast” har rippat riffet från Panteras ”Walk” rakt av, och det är snarare i de hjulspåren Hysterica landar. Tonvikten ligger på en midtempometal av ett relativt klassiskt snitt, och blott nittonåriga Anni de Vils kraftfulla rockröst är perfekt för ändamålet. Bakom den smått skrattretande Manowar-fasaden av svärd, eld och låttitlar som ”Girls made of heavy metal” döljer sig en debut av rang, för den som kan lägga sin cred åt sidan för en stund.

Och om någon vill dra upp det här med att tjejer inte kan spela hårdrock är det ju bara att lyssna på plattan - Hysterica kan.

Joseph Poole, alias Wednesday 13 är väl ingen obekanting vid det här laget? Efter medverkan i Murderdolls, Frankenstein Drag Queens From Planet 13 och sitt countryalias Bourbon Crow är det en ytterst produktiv man vi har att göra med, och bara ett par månader efter cd/dvd-kombon ”Fuck it – let´s do it live” är det dags för en sexlåtars ep kallad ”Bloodwork”. Förutom de obligatoriska skräckfilmsreferenserna (förstaspåret ”B-movie Babylon” är en ovanligt lågmäld och bluesig historia för att vara Wednesday) innehåller plattan, självklart med herr Poole själv på omslaget, en nyinspelad version av den i svenska öron otroligt löjeväckande, men i USA medie- och censurkritiska ”I love to say fuck” och en cover på Tom Pettys ”Runnin´ down a dream”. Sistnämnda gör sig oväntat bra i horror-rock-tappning, och kvalar in som vilken originalkomposition som helst. Som för att påvisa att låtarna faktiskt inte bara är tämligen underhållande skräckfilmspastischer att ackompanjera alkoholintangande med (vilket är det sätt jag själv lyssnar på Wednesday 13) avslutas ep:n med två akustiska versioner av ”My demise BC” och ”Skeletons AD”, två av spåren från senaste studioalbumet ”Skeletons”. Och visst funkar det, jag skulle nästan vilja säga att det blir för proffessionellt till slut. Nästan som om Creed skulle ha spelat in dem.

I övrigt är det ju som med så mycket annat så att man vet precis vad man får, och även om jag faktiskt tycker att det här är helt okej rockmusik (ja, jag gillar nittiotals-Misfits också) är det för få överraskningar, för lite substans att hålla uppe intresset med och i en genre som denna är det medelmåttiga betyget troligtvis det högsta jag någonsin kommer att dela ut. Sedan, att detta är den tredje Wednesday 13-plattan jag har i min ägo, och att jag till och med frivilligt har gått och sett spektaklet live, det är en helt annan sak.