Topb
Idag: dödspop med incestuösa referenser, ett daterat fordon för politisk uppvigling och nedstämda göteborgare.
Makthaverskan - "Makthaverskan"
(Drömland) § § §
Publicerad
2009-03-17

Makthaverskan beskriver sig själva som ett ungt band från Göteborg som äntligen bestämde sig för att spela in de låtar de hade, något som i just det här fallet summeras till sju. Sju suggestivt mullrande new wave/postpunkstycken (själva kallar de det dödspop) som hämtade direkt från genrens storhetstid. Bara själva soundet är ett skäl att älska Makthaverskan - medan band som The National och Interpol fört arvet efter Joy Division vidare i de stora lägren saknar jag något småskaligare, Göteborg har så vitt jag vet inte haft något att erbjuda i genren sedan Fontainebleaus ”Svenska fåglar”, som släpptes för tre år sedan, åtminstone inte om man bortser från The Kid, men de har ju å andra sidan ett betydligt mer elektroniskt baserat sound.

Uppbyggt kring i första hand Maja Milners sång och basen som delas mellan Hugo Randulv och Irma Krook (de turas om på bas- respektive gitarruppgifterna) är den självbetitlade, egenproducerade plattan betydligt mer hjärtskärande ångestfull än de fyra medlemmarna säkert ens vet om själva, och banaliteter som ”you love me, I don´t love you” ligger som ett självförgörande rakbladssnitt mot din blåbleka handled när de kommer från Maja Milners mun.

Jag vill inte anmärka på att det stundtals svajar ordentligt i samspeltheten, och inte heller att engelskan kanske inte är den bästa alla gånger. Rör man sig i det sena sjuttiotalets/tidiga åttiotalets mörkare passager är det i nästan hundratio procent av fallen till ens egen fördel att inte eftersträva perfektion, och det enda jag egentligen har att anmärka på är den allt annat än klanderfria produktionen. Vissa spår, särskilt avslutande ”Abstinens” kräver helt enkelt lite för mycket ansträngning för att klara av att lyssna på. Men på sätt och vis skulle det också kunna tolkas som en hyllning till svunna tider, de gamla hjältarnas vinylsinglar var ju heller inte direkt några under av perfektion.

Förresten kan jag inte riktigt bestämma mig om det är humor, samhällskritik eller bara ren smaklöshet att skriva en låt om Josef Fritzl med refrängen ”Josef is my man”, inte ens om det sjungs av en kvinna. Fast det är en bra låt.

Operation - "Så länge du inte gör motstånd stöder du systemet (1996-1999)"
(Halvfabrikat) § §
Publicerad
2009-03-17

Ja-a, vad ska man säga om det här egentligen? Sveriges troligtvis mest bokstavstroende anarkopunkband släpper sin samlade katalog (25 spår) i form av en åtminstone till utseendet påkostad CD-utgåva. Den kommer till och med med ett stilrent slipcase utanpå det vanliga ”jewel-caset”. Det ni!

Innehållet är det däremot inte riktigt lika gott ställt med. Jag minns att Operation var bland det hårdaste man någonsin hade hört i gymnasiet, inte minst textmässigt men också på grund av den onödigt snabba musiken och följaktligen även den lika onödigt snabba sången, som medför att minst hälften av orden faller bort och de i Operations egna ögon så samhällsomstörtande texterna helt enkelt försvinner. Till och med när man försöker följa med i texthäftet (som givetvis innehåller engelskspråkiga översättningar till de svenskspråkiga texterna). Okej att de tre skivorna samlingsplattan baseras på kanske faktiskt var bland det hårdaste man kommit i kontakt med på den tiden, runt 1996 när kvintettens debut ”Civil olydnad” släpptes. Dock, tolv år senare har åtminstone jag inte bara snubblat över så mycket som både låter galnare, argare och hårdare, utan framför allt också bättre. För i ärlighetens namn, jag tror aldrig det här var menat att låta bra. Jag tror snarast att Operation var ett fordon för att föra fram de mest politiskt korrekta uppsatserna de fem medlemmarna knåpade ihop i sina respektive skolor, om inte annat för att visa de inte fullt så ”äkta” anarkisterna, feministerna, punksen et cetera hur bra och goda människor bandets medlemmar minsann var. I galoppsmattrande ”I kampen för frihet” läses till och med meningen ”vi är så jävla trötta på att man måste vara musikaliska genier för att spela punk” upp som intro.

Som uppvigling och ensidig upplysning att snärja vilsna tonårskids med (ni vet de där som lika gärna kan bli naziskins som hiphopskallar så länge de får tillhöra en grupp) kan säkert de här tjugofem spåren funka alldeles utmärkt. Likaså att ladda upp med inför till exempel en demonstration, men att som jag gjorde nyss – sitta hemma och lyssna på hela skivan i soffan och försöka följa med i textbladet – får mig mest att undra hur vi kunde vara eld och lågor över det här för tolv år sedan?

Despite "In your despite"
(Tractor) § § §

Despite debuterar enligt egen utsago med en platta som samlar allt mellan göteborgsdöds och hardcore av den hårdare skolan. Och visst, det är melodiöst nog att påminna om Göteborg (vilket för övrigt faktiskt är kvintettens hemvist), och minst lika mycket är det statiskt och moshigt nog att föra tankarna till ett band som legendariska Sick of it All. Alex Losbäck Holstad grymtar och gruffar som den grottmänniska hans enorma skägg avslöjar att han egentligen skulle vilja vara, och mot en vägg av sinnessjukt välrepeterade gitarriff och en nedstämd bas självaste Korn skulle vara avundsjuka på är det en mycket lovande debut Despite har släppt ifrån sig. Att de sedan gör det genom att hålla nere speltiden och kunna sälja den för det facila priset av en EP är helt genialt. Till och med den genomsnittliga högstadiehårdrockaren vars musikbibliotek helt och hållet huserar i mobiltelefonen skulle orka lyssna sig igenom hela ”In your despite”, så länge sockerintaget inte gått till överdrift under dagen. Särskilt med tanke på att den ödesmättade, industriellt filmmusikinspirerade instrumentalen ”Mechantical” snyggt och framför allt väldigt oväntat bryter av hela kalaset på mitten.

Det enda jag egentligen har att anmärka på är att produktionen känns lite tam med tanke på det nedstämda soundet, och att sången gott kunnat lyftas fram något steg i slutmixen. I övrigt som sagt, ”In your despite” lovar mycket, och även om de sju spåren kan tyckas ordinära mot bakgrund av mycket annan hårdare metal av i dag finns det mycket att hämta efter ett par skrap på ytan. Knut Agnred (Galenskaparna / After Shave) lägger till exempel gästsång på inledande ”MindPlague”. Bara en sådan sak, liksom.