Kursiv text av Ronnie Hammarstedt, resterande av Martin Larsson

Det är tio år sedan jag senast såg Monster Magnet (§ §). På Hultsfredsfestivalen 1999 var de en väloljad rockmaskin, en armé av muskler och attityd anförd av en Dave Wyndorf som var på toppen av sin karriär. Tio år kan göra mycket med en karriär och en person, något som blir närmast pinsamt tydligt under Monster Magnets set på Peace and Love. Det är inte en inkompetent spelning på något sätt. Bandet är tight och riffen är stora och personliga favoriten "Negasonic teenage warhead" får en inte helt oäven behandling. Med ett undantag, och det är också detta undantag som sänker monstermagneten. Åren har inte varit snälla mot herr Wyndorf, något som framförallt märks på hans röst och energi. Han står hellre med ryggen mot publiken och skruvar på sina effekter än levererar något utåt, och de gånger han väl står vid mikrofonen känns det som att det bara är ytterligare en dag på jobbet. Och ärligt talat? Var gitarren bara för att dölja magen?

Norrlänningarna i Cult of Luna (§ § §) sysslar inte med publikfrieri, överhuvudtaget. Tretton minuter malande metal inleder deras set, och mellansnack lyser med sin frånvaro. Framför en backdrop med omslaget från senaste alstret "Eternal Kingdom" och höljda i rök levererar de karg och storslagen ångest-metal, som egentligen bara gör sig på en mörk klubbscen. Det måste sägas att solljuset som fortfarande omfamnar festivalområdet inte är Cult of Lunas vän, och den där allomfattande stämningen infinner sig aldrig. Vad som fungerar utmärkt som meditativt mangel på skiva blir stundtals plågsamt utdraget live. Kvällens främsta plus är märkligt nog frånvaron av en bandmedlem, och att det kan bli ett bands största styrka kan tyckas märkligt, men så är det för Cult of Luna.

Det är andra gången jag ser dem utan vokalisten Klas Rydberg, och således andra gången som gitarristen Johannes Persson framför all sång. Han har en desperation i rösten som Rydberg aldrig lyckats frammana, speciellt live, och har dessutom tonvis mer energi. Hela vänstersidan av scenen förankras av hans närvaro och hans förmodligen whiplash-framkallande rörelser. Förutom Persson är det keyboardisten som röjer hårdast, och även om det finns en hel del att säga för att stirra på fötterna och gunga med, tycker man att övriga strängbändare i bandet kunde ta lite inspiration från de två och ösa lite hårdare. Oavsett hur det är med det, så lyckas Cult of Luna nästintill locka med oss ner i någon kall, svart norrländsk tjärn, och det är egentligen bara solljuset och avsaknaden av energi från alla bandmedlemmar som gör att vi inte dras ner fullständigt.

De små scenerna var utan tvekan de som hade bäst ljud och bäst stämning på Peace & Love. Punkbandet Masshysteri (§ § § §) från Umeå är en svettig fyrtaktsmaskin som känns skräddarsydd för den lite mindre scenen ”Cozmoz”. Det blir intimt med en jävla intensitet – men i starten är det allt lite försiktigt. Publiken är från början fåtalig och av de som hittat dit är många antingen lite bakfulla eller trötta efter ett antal dagar i den stekande solen. Så småningom lossnar det för både band och oss som ser på vilket höjer energinivån markant inne i den gamla restaurangen. När bandet bränner av ”Hatkärlek” till exempel är det fler än jag som ryser av välbehag. ”Monoton tid” och ”Paranoid” är andra Ebba Grön-doftande kanonader vi bjuds på. Alldeles för kort speltid tyvärr, bara en halvtimme. Lite tragiskt när Lars Winnerbäck får stå timtals i rampljuset i hela tre dagar i sträck.

Vad Raised Fist (§ § § § §) stoppar i sin morgongröt vill jag nog inte veta då bandet är förknippat med Straight Edge-scenen. Jag har sett hardcore-plutonen live ett par gånger tidigare och måste säga att energin i kvällens spelning toppar allt jag sett hittills. Med hästlängder. När första låten smäller igång trotsar sångaren Alle tyngdlagen så pass mycket med sina hoppsparkar att jag tror han ska försvinna ut i stratosfären ett tag. Resten av bandet står inte heller och gömmer sig i något hörn utan röjer pliktskyldigt skallen av oss som kommit dit.

Jag var på plats en timme före spelningen och scenen såg ärligt talat alldeles för stor ut för Luleå-bandet. Men Raised Fist har spelat till sig en stor fanskara och det känns som att de klarar av att bära den lite större kostymen som kommer med att spela på stora arenor. Det är smockfullt med folk som röjer framför kravallstaketet och till en stenhård version av ”Killing it” är circle-piten ett faktum.

Alle tar oss med på en minnesresa i och med ”Get this right” och när jag inte tror det kan bli bättre bränner de av en hatisk ”Some of these times”. Verkligen skönt är det också med Alle som vågar ha avslappnade och sympatiska mellansnack och inte sälja sig som en publikfriande clown. Det gör bara musiken ännu hårdare.

Det är tolv år sedan Faith No More (§ § § § §) senast stod på en svensk scen, något bandet spelar på då Mike Patton körs in i rullstol och spelningen liksom övriga stopp på pågående turnén inleds med en cover på Peaches & Herbs "Reunited", med textraden "Reunited, and it feels so good". Tidens tand syns också på trummisen Mike Bordin, vars dreadlocks blivit silvergrå. Och det kunde ha blivit en sådan flopp. Ett trött gammalt band som försöker sig på ett sista hurra. Men ålder är på inga sätt något som definierar Faith No More 2009. Det är en mycket vital kvintett, samma sättning som på sista plattan "Album of the year", som står framför oss. Låtarna från "Introduce yourself" och "The real thing" får ny tyngd och energi, något som de daterade produktionerna inte riktigt förmedlar, och speciellt "Surprise, you're dead" är en välkommen höjdpunkt.

Överlag är låtlistan en lysande mix av gammalt och nyare, hårt och lugnt. Faith No More pendlar utan svårigheter mellan harmonierna i "Easy" och "Just a man" och galenskaperna i "Cuckoo for caca" och "The gentle art of making enemies". Genom allt är vokalisten Mike Patton en (bokstavligt talat) röd tråd, en djävul i predikant-mask som ena sekunden sätter perfekta långa toner i "Midlife crisis" och i nästa krälar runt som besatt på scenen, muttrandes och skrikandes genom både mikrofon och megafon. Som frontman har han få likar. Det bestående intrycket är dock inte att det är The Mike Patton Show, utan ett samspelt band där alla delar återigen klickat på plats. En fenomenal återkomst.